Intervju med Nobelpristagaren Han Kang

Medan julpyntet kommer ikapp de ståtliga sekelskifteshusen på Östermalm har bokförlaget Natur & Kulturs kontor på Humlegården inretts med en annan sorts dekoration. På fasaden hänger ett fem våningar högt porträtt av den sydkoreanske författaren Han Kang. När vi träffas har det knappt gått en dag sedan hon fick Nobelpriset ur kungens hand, för att sedan ta plats vid hedersbordet vid banketten i Stadshuset.

– Jag kommer aldrig att glömma den kvällen. Och det var så mycket längre än jag förväntade mig! Innan vi gick in fick vi veta saker vi behövde tänka på, som att inte få resa på fyra timmar, då vi satt vid samma bord som kungen. Jag är glad att jag slapp lämna bordet och middagen gick ganska snabbt ändå, säger Han Kang.

Den som följde Nobelbanketten på tv var kanske lite bedrövad när kameran då och då vilade på författaren. Hon verkade sitta väldigt tyst bredvid sin bordsmästare, den brittisk-amerikanske finansmannen, tillika prinsessan Chris O’Neill.

Men Han Kang ser bara uppriktigt glad ut när hennes bordsriddare kommer upp:

– Han var väldigt trevlig! Chris berättade att familjen nyligen hade flyttat tillbaka till Sverige och vi pratade mest om vardagliga saker. Jag hade ganska roligt, konstaterar hon.

I sitt tacktal under banketten lyfte den 54-årige pristagaren fram litteraturens förmåga att föra människor samman och skapa förståelse och gemenskap.

Det är en orolig tid vi lever i, men ditt tal kändes hoppfullt och ljust?

– Den senaste tiden har jag funderat mycket på vad språket i sig är och vad det betyder. Jag kom fram till att det är något som förbinder oss människor och våra tankar. Litteratur kan fungera på samma sätt, människor kopplas samman av böckerna. Och man kan bara skriva när man förstår att vi alla hör ihop på något sätt, säger hon.

Under morgonen har Han Kang, som traditionen kräver, besökte Rinkeby bibliotek och diskuterade sina verk tillsammans med skolelever från Rinkeby och Tensta. Över en kopp te och orientaliska bakverk har eleverna delat med sig av sina tankar om hennes romaner. Ingen annan vuxen fick sitta vid bordet förutom pristagaren – samtalet gick på de ungas villkor. Författaren själv växte upp i ett fattigt hem med mycket få ägodelar, men med en välfylld bokhylla:

– Jag hade tur. Böcker var naturliga för mig, de var en del av livet. Och mina föräldrar bestämde inte vad jag skulle plugga utan jag fick välja fritt. Ibland läser jag böcker för vuxna också, säger hon och verkar transporteras i tankar.

Under barndomen flyttade familjen runt mycket och läsningen blev en trygg, fast punkt för en liten tjej med stora frågor om livet:

– Som barn kände jag att det var språk och ord som höll mig utanför fara. När vi kom till nya platser kunde det ta några månader att få vänner och under tiden ägnade jag mig åt läsning. Jag tittade på ryggarna och brukade gå efter titeln – vad lät kul? Särskilt diktsamlingarna hade intressanta titlar och brukade vara roliga att läsa.

När Han Kang i oktober utsågs till årets litteraturpristagare, hon blev inte bara uppringd av journalister och vänner och bekanta som ville gratulera. Plötsligt avslöjades också en hemlighet som hon hade burit på länge:

– Jag har, i hemlighet, drivit en bokhandel i Seoul de senaste åren. Min son har jobbat där och sålt böcker och vi har haft så roligt tillsammans. Vi älskar båda böcker, även om vi har olika smak. När jag fick Nobelpriset blev många reportrar intresserade och skrev om butiken. Och ja … då var det ingen hemlighet längre. Nu har jag fått anställa en person istället, jag och min son är inte längre inblandade.

Hang Kang tystnar ett ögonblick. Funderar på det. Det gör hon ofta under vårt samtal, som för att verkligen låta svaren sjunka in innan hon säger dem högt. Sedan kontrar hon med en fråga till mig:

– Hur gamla är dina barn?

De är två och sex år gamla.

– Åh, det är en så fin period i livet, säger hon och ler.

Vi sitter i ett konferensrum på förlaget, en miljö så formell och mogen att den skulle kunna vara en perfekt illustration av vuxenlivets kantighet. Rummet blir en kontrast till Han Kangs resonemang som ofta leder in i barn och barndom.

Det för tankarna till en annan författare, en av Han Kangs stora förebilder, som hon refererar till som “min älskade Astrid Lindgren”. Under Nobelveckan besökte pristagaren Astrid Lindgrens bevarade lägenhet på Dalagatan 46 i Stockholm, där ett av Astrid Lindgrens barnbarn bjöd på en personlig visning:

– Genom att gå runt i Astrid Lindgrens lägenhet kunde jag se att hennes liv var ganska enkelt och inte fyllt av lyx. Vid hennes skrivbord, som stod med utsikt över parken, låg några anteckningar och stenografi, och när jag såg skrivbordet kände jag mig personligen närmare henne. Jag blev väldigt rörd av det, säger hon och fortsätter:

– När jag var liten läste jag “Bröderna Lejonhjärta” och tyckte mycket om den. Jag har läst många böcker, men den här minns jag mest.

Han Kang har också gjort en observation om svenskarna under sin vecka i Sverige:

– Jag har märkt att folk verkligen älskar Astrid Lindgren här. Bara att nämna hennes namn gör alla så glada. Det är som om hon är en del av varje svensks liv.

Under sina 30 år lång karriär har Hang Kang ofta fäst sin blick på mänsklighetens mörker, på våld, död och trauma. Romanen “Living and Dead” handlar om massakern i hennes hemstad Gwangju, där militären mördade ett stort antal studenter. I boken vandrar en pojke bland uppsvällda lik och letar efter sin försvunna vän.

– Jag försöker att inte skriva böcker ur fågelperspektiv, utan samla in och studera vittnesmål. Det är särskilt viktigt när det kommer till historiska händelser. Jag går till de platser där romankaraktärerna befinner sig och fördjupar mig i deras känslor och tankar. Men när jag avslutade “Living and Dead” hade jag många mardrömmar, säger hon.

De återkommande mardrömmarna resulterade i romanen “Jag tar inte farväl” som kom ut i våras på svenska (i översättning av Anders Karlsson och Okkyoung Park).

– Jag vill inte kalla det traumahealing, det läkte inga sår, men det var ändå en speciell upplevelse att skriva det. Jag skriver om en karaktär som heter Gyeongha, hon blev central i mitt liv och att tänka på henne varje dag förändrade mig. Det kändes som att det fanns bitar inom mig som sattes ihop och blev hela, lite som när man smälter ihop glas.

Trots allvarliga teman tror Nobelpristagaren att skrivprocessen kan vara upplyftande:

– Jag söker inte aktivt efter ljuset, men litteraturens språk har en sådan karaktär och kraft att det ändå rör sig mot ljuset. Att försöka beskriva känslor för läsarna med ord är ett arbete som är varmt i sig.

Den koreanska författaren utgår ofta från frågor när hon startar en roman. Varför är människan våldsam? Hur långt är vi beredda att gå för vår tro?

– När jag är klar med en fråga så kommer det alltid en till. Jag tror aldrig att jag kommer att få slut på frågor. När jag skriver försöker jag inte hitta ett svar utan studerar frågorna så mycket jag kan. Just nu funderar jag mycket på anslutning. Hur är vi människor kopplade till varandra?

Vi kliver ut ur rummet och möts av en grupp koreanska journalister som väntar på en presskonferens med sin stora stolthet. Han Kang är redan en välkänd och etablerad författare i sitt hemland, men Nobelpriset, som är Sydkoreas första, har gjort ett särskilt intryck:

– Jag har läst i tidningarna att det nu anses vara hippt att läsa. Ett nytt koncept har dykt upp: “Text-hip”. Det betyder att du är cool om du läser böcker.

Sedan förra veckan hon har noga följt nyhetsrapporteringen från Seoul där tusentals människor har samlats för att demonstrera mot president Yoon Suk Yeols beslut att införa nödlagar.

– Jag blev chockad, men också imponerad av alla människor som gick ut mitt i natten och med sina bara händer försökte stoppa militären. Deras mod och uppriktighet berörde mig djupt.

Protesterna trädde i kraft och parlamentet röstade enhälligt emot de nya krigslagarna, vilket tvingade presidenten att upphäva beslutet.

När Han Kang nu åker hem till Seoul är det inte bara med en guldmedalj och världens mest prestigefyllda litteraturpris i bagaget. Hon har också fått en väldigt speciell biljett, en som hon uppskattar:

– Jag fick en present från Junibacken – en biljett till sagotåget som gäller livet ut. Det gjorde mig glad.

Läs också: Han Kang om händelserna i Sydkorea: “Jag är djupt chockad”