2009 reste jag i Syrien. En resa som varken jag eller någon av de svenskar jag rest med någonsin kommer att glömma.
I tio dagar reste vi genom landet och besökte skolor. Överallt togs vi emot av partiledare, borgmästare eller områdets högsta polischef. Programmet var noga planerat och vi hade guider med oss vart vi än gick. Vi hölls långt borta från civilbefolkningen. Överallt var det tyst, väldigt tyst. Det är nog just lugnet som vi aldrig glömmer, alltså lugnet som råder i en diktatur. DN:s ledarskribent, Lisa Magnusson, skrev nyligen om Maxen al-Hamadas död i Saydanaya-fängelset utanför Damaskus. Hur han av oförklarliga skäl återvände till Syrien efter att ha flytt till Europa och omedelbart fängslades och försvann. Hans kropp har nu hittats i fängelset. Vi kanske inte kan ge det syriska folket rättvisa, men vi kan säga förlåt, skriver Lisa Magnusson. En sådan extremt påverkande artikel om hur omänskligt brutal Assad-regimen var. Och om vår oförmåga att förstå vad som pågår bakom fasaden av diktaturer runt om i världen.
Jag antar att de flesta som har levt sina liv i Sverige hanterar kunskapen om diktaturers brutalitet på samma sätt som jag själv. Du vet vad som händer, men det gör du inte. Du kan inte i din vildaste fantasi föreställa dig vad som är verklighet i många länder. Som i Afghanistans t.ex. Som volontär i nätverket Världen i Värmland möter jag unga människor som nu hotas av utvisning till talibanernas skräckvälde. Ungdomarna är märkta för livet av tidigare tortyr. De har panikattacker och lider av PTSD. Risken för självmord är överhängande den dag de får sina slutgiltiga avslag på sin asylansökan. De vet vad som väntar dem. Kanske samma öde som Mazen al-Hamadas. De flesta får avslag nu. Migrationsverket hävdar att de unga ljuger, oavsett vilka tortyrskador och läkarrapporter som visas kan de bo i Afghanistan om de försöker.
Ledaren för DN påminner mig om hur otroligt naiv jag är, okunnig eller helt enkelt normal i den meningen att jag växte upp i ett land som inte är en diktatur. Jag har dock svårt att förstå hur hemskt det är att tvingas återvända till ett land där man faktiskt löper mycket stor risk att bli dödad om man på något sätt anses vara ett hot mot regimen. Att förstå att det inte är ett försök att lura sig in i ett uppehållstillstånd som får de unga att få panik när de hotas med utvisning.
De som fattar beslut om avslag på asylärenden borde kanske passa på att besöka Saydanaya-fängelset innan de fortsätter med den allt mer inhumana flyktingpolitiken. Kanske måste man se brutaliteten med egna ögon för att förstå att den är verklig. Det är hög tid. De unga i nätverket får sina avslag nu lagom till jul medan vi delar julklappar och sjunger om lugn och ro. I januari ska de frivilligt ha återvänt till Afghanistan. Det är verkligen svårt att förstå. Den här veckan i december får vi besked om en av killarna. Det finns ett hopp om asyl. Men ångesten är bedövande.
Clara Patzauer
Volontärvärlden i Värmland
