Ingrid Robeyns vill sätta stopp för miljardärerna

Det var 2015, året innan Donald Trump först valdes till president. Trump hade donerat pengar till både demokrater och republikaner, och en journalist frågade honom varför. “Jag ska berätta att vårt system är trasigt”, svarade Trump. “Jag ska berätta att vårt system är trasigt. Jag gav till många människor (…) Och du vet? När jag behöver något av dem, två, tre år senare, ringer jag dem. De finns alltid där för mig. Och det är ett trasigt system.”

Citatet finns med i boken “Limitarianism. Fallet mot extrem rikedom”, som publicerades tidigare i år. Det skriver Ingrid Robeyns, professor i filosofi vid Utrecht University, som denna vecka besöker Sverige för uppträdanden vid Göteborgs och Lunds universitet. Extrem rikedom måste begränsas, menar Robeyns, till den grad att vi måste sätta en gräns för hur mycket pengar någon ska få äga.

Vi ses via videolänk om en vecka innan besöket i Sverige. På en första fråga, i våras, tackade hon nej till en intervju eftersom hon “knappt hunnit andas sedan boken kom ut”. Intresset har varit stort, boken ska översättas till tio språk. Men nu hör vi varandra.

Ingrid Robeyns är lugn och pratsam och berättar att intresset för boken har uppenbara skäl. Under flera år har klyftorna mellan den rikaste delen av befolkningen och de återstående 99 procenten ökat. Det senaste decenniet har gått i rasande fart. Samtidigt är demokratin i kris på många håll, vilket Robeyns tror delvis har att göra med den extrema koncentrationen av välstånd. Det gäller även den eskalerande klimatkrisen, sviktande socioekonomiska system och de fattiga som hålls i fattigdom.

Hur då? Robeyns argumenterar i sin bok för en rad förklaringar. Hennes intåg i ämnet började när hon efter doktorsexamen i utvecklingsekonomi gick över till filosofi och fokuserade på ojämlikhet. Många av hennes kollegor forskar om fattigdomsbekämpning, medan Ingrid Robeyns istället fokuserar på att begränsa rikedomen.

“Limitarism” föreslår att det bör finnas en övre gräns för hur mycket pengar en individ rättmätigt kan äga. Pengar över en nivå som gör att man kan leva ett “perfekt liv” är att betrakta som överskottspengar, vilket omfördelat skulle kunna göra en enorm skillnad för samhället.

Enligt Robeyns ska det finnas en politisk och en etisk gräns. För det första antar hon att de flesta länder skulle kunna bygga in en begränsning på cirka 100 miljoner kronor i sina sociala och skattemässiga strukturer. Den etiska nivån handlar om att begränsa individens förmögenhet till 10 miljoner kronor, eller något mer i länder med osäkra säkerhetssystem.

– Mer än en fast summa, det handlar om hur man räknar och jobbar mot en begränsning. Förutsättningarna är olika i olika länder och snarare än att sträva mot fullständig jämlikhet handlar det om att inte tillåta obegränsad ojämlikhet.

Limitarism är ett så kallat reglerande eller normgivande ideal, vilket innebär att det inte är ett konkret policyförslag.

– Det finns flera sådana ideal i samhället: vi tycker till exempel att alla människor ska anses lika, samtidigt som vi vet att det är en princip som ständigt kränks genom till exempel diskriminering och avhumanisering. Även om det är osannolikt att limitarianism någonsin kommer att implementeras fullt ut, är det min roll som filosof att lyfta fram anledningarna till varför jag tycker att vi ska ta detta på allvar.

Trenden med ökande klyftor har pågått sedan slutet av 1970-talet, att accelerera kraftigt på senare tid.

För att ge oss en uppfattning om storleken på de summor vi har att göra med exemplifierar Robeyns bland andra Elon Musk, som 2022 hamnade på första plats på den amerikanska affärstidningen Forbes förmögenhetslista. Musks förmögenhet var 219 miljarder dollar 2022. Om du skulle försöka tjäna det beloppet skulle du mellan 20 och 65 år behöva en timlön på 1,9 miljoner dollar. Alltså ungefär 20 miljoner kronor i timmen.

I Robeyns argument att extrem rikedom undergräver demokratin ger hon exempel på hur beslut som fattas på World Economic Forum är beroende av att besluten också befäster de rikas makt. Hon påpekar också att lobbyverksamhet bygger på ekonomiska förutsättningar.

Är ett förmögenhetstak nödvändigt? Borde inte det ekonomiska inflytandet på politiken snarare begränsas/elimineras genom att olika politiska strukturer förändras?

Ja, säger Robeyns. Men det räcker inte.

– I europeiska länder är gränserna mellan pengar och politik mycket mer robusta än i USA. Men i många länder kan man enkelt anlita lobbyister om man har pengar. Vi har för många exempel på varför politisk politik inte räcker.

En annan utmaning för demokratin är pengars inflytande på media. När Jeff Bezos köpte Washington Post 2013 lovade han att inte blanda sig i det redaktionella innehållet. I oktober hindrade han ändå tidningen från att ta ställning mot Donald Trump.

– Om folk frågar mig vad de kan göra för att stödja demokratin så uppmuntrar jag dem alltid att prenumerera på en högkvalitativ tidning. Själv har jag fler prenumerationer än jag hinner läsa. Jag stöder till och med en rysk tidning för att jag tycker att den är så viktig.

Ett helt kapitel i “Limitarianism” ägnas också åt klimatkrisen, där Robeyns menar att de superrika står för en oproportionerligt stor del av dess försämring.

– Det finns många anledningar till klimatkrisens framsteg, men om man ser till fotavtrycket från de tio eller tjugo rikaste människorna i världen är det jämförelsevis enormt. Det finns en moralisk aspekt här, en exemplarisk sådan om man så vill. Hur får man medelklassen att sluta konsumera eller flyga när de förmögna flyger runt i privatjet?

En annan fråga det är politiskt såväl som etiskt handlar det om arv. Varför tycker vi att det är okej att ärva ekonomisk makt om vi inte tycker att man ska ärva politisk makt? Här kan det tyckas rimligt att hävda att rikedom trots allt är en individuell angelägenhet, men Robeyns menar att det inte alls är det.

– Det finns i grunden två huvudsakliga sätt att bli rik. Det ena är arv, och där menar jag att vi måste införa ett tak för hur mycket en person kan ärva under sin livstid. Det andra är entreprenörskap, men en stor del av det välstånd som kan genereras är beroende av det vi kallar samhällets understruktur. Man kan inte sitta ensam på en öde ö och skapa sig en förmögenhet – det är lagar, utbildningssystem, sociala strukturer etc. som gör det möjligt. Framgångsrika företagare kan förtjäna att bli hyllade och belönade av systemet, men det borde finnas gränser.

I boken presenterar Robeyns också argument mot att lita på filantropi, och mot åsikten att en begränsning skulle leda till lägre motivation att sträva, arbeta och investera.

I slutet av boken skriver du att det finns en enorm outnyttjad potential hos de som inte ingår i den superrika 1-procentsklicken. “Löftet om en bättre framtid ligger hos oss”, skriver du. Men många inom den gruppen stöder de system som förstärker ojämlikheten. Hur ser du på det?

– Vi har levt med nyliberalism i många decennier, och den har förankrat oss i våra ekonomiska roller. Vi har varit övertygade om att att bygga en karriär är en investering, att vi är konsumenter, att vi alla är investerare. Idén om vad det är att vara medborgare, med medborgerliga rättigheter såväl som ansvar för att forma ett land och försöka förstå vad vi behöver som ett kollektiv, har förvisats. Nyliberalismen hävdar i grunden att vi är opolitiska, att vi inte behöver någon vision eller politisk ideologi. Men faktum är att det också är en politisk idé, den har bara ramats in som en neutral tanke. Som ett resultat har många “avlärt sig” hur det är att vara en politisk aktör, till den grad att många inte längre förstår samhället och ekonomin vi lever i. Man måste till exempel förstå att en röst på Trump är en röst på någon som kommer att sänka skatterna för de rika.

Samtidigt som gruppen väljare som faller för vad Robeyns kallar den “fascistiska och auktoritära lockelsen” växer, hon tror att det också finns en växande grupp som arbetar mot en annan framtidsvision.

– Frågan är vilken som blir störst först. Det finns flera alternativa ekonomiska teorier, till exempel munkekonomin som det talas mycket om i Nederländerna. För mig personligen är det inget alternativ att ge upp hoppet. Och jag tror inte att något av dessa alternativa socioekonomiska system kan implementeras utan ett visst mått av limitarianism som ett reglerande ideal.