Jag står på mässområdet och tittar upp mot Verkstaden vårdcentral, men jag ser faktiskt Arvikaverken framför mig. Ett landmärke i staden, vars uppenbarelse jag aldrig fick uppleva. Verkstaden däremot, ett postmodernt bakverk i tegel och orange plåt, har varit en del av stadens skyline i fyrtio år nu. De välvda takdelarna ger ett klumpigt och roligt men ändå grandiost intryck. Innan dess: Bränn tomten, i folkmun. I mer än tjugo år hade kvarteret varit ett slags jordnära ingenmansland. Ända sedan Arvikaverken brann ner till grunden 1960.
När den gamla tapetfabriken några kvarter nordväst om Verkstaden revs gjordes ett misslyckat försök att bygga nytt i samma stil. En själlös bakgrund som halvhjärtat försöker återkalla en stolt historia. Verkstaden representerar åtminstone sin egen tid. Det progressiva landet, fortfarande med ena foten i rekordårens era, på tröskeln till avreglering och marknadshysteri. En vändpunkt, förkroppsligad i en offentlig institution. Tapetfabrikspersonalen upprepades när Dahlinshuset vid torget skulle bytas ut. Mer finess, förvisso, men ändå en pastisch. Jag har ägnat stort spaltutrymme åt vår före detta stadsarkitekt Werner Gjerming (1903-1985) genom åren och han är fortfarande lika aktuell. Gjerming och jag – tillbaka till framtiden (publicerad i idag nyheter 23.01.17) finns tillgänglig på nätet för den som vill lära sig mer. Frågan du bör ställa dig när du bygger nya byggnader är: Vad skulle Gjerming göra?
En pittoresk liten stad
Per Andersson och Arvikaverken lade grunden till den pittoreska småstaden vi har kommit att älska. Köpingen som blev en stad. Järnvägen, hamnen och torget. Stadsparken och den ståtliga Trefaldighetskyrkan där Rackenkonstnärerna satt sina spår. Den gamla trästaden kompletterades med palatshus i centrum. Utsmyckad art nouveau med tinnar och torn.
Gjerming förverkligade då en modernistisk vision och skrev nästa kapitel i stadens historia. Han förnyade sig, i harmoni med det förflutna. Inga försök att imitera. Arvika växte, inte bara geografiskt, genom vackra och funktionella hus för en ny tid. Ett tydligt exempel är Svenska kyrkans församlingshem. Den strama huskroppen i gult tegel, byggd 1961, samspelar med pastorsexpeditionen från 1917 som en gång var, just den, Per Anderssons villa. Två epoker, två byggnader, förbinds av en ljus och luftig, inglasad foajé.
Gjerming byggde efterkrigstidens Arvika.
Detta arv kan vårdas. Om vi siktar på framtiden. Eller så blir vi kända för att se tillbaka och nostalgi. Denna diffusa vurm efter något som aldrig funnits i statisk form kommer till uttryck i det reaktionära nätverket Arkitekturuproret. De vänder sig i allmänhet till nytt mode och vill att vi bygger gammaldags. Arvika har flera nybyggen som hyllas på sina listor. Föga smickrande. Jag vill bli ogillad av dem.
Smakfull julskyltning
Ibland manifesteras det goda exemplet i liten skala. Som ett skyltfönster. Huset jag bor i, ritat av Gjerming, rymmer en frisörsalong som skapat en särskilt smakfull julskylt. Traditionellt förankrat i diagonalt rött och vitt, med en modern touch. Smakfullt, men ändå mysigt. Och de har bojkottat de överdimensionerade stjärnorna och undvikit den förlamande inredningstrenden “ta med hotellkänslan hem” där allt går i äggskalsvitt, ljusgrått och beige.
Vår fasad, redan jazzig förut, är nu upphöjd med ett glödande utropstecken i mörkret.
Werner Gjerming skulle ha varit stolt.
