Syster redan död • Föräldrars ilska och sorg: “Min tid stannade vid attacken”
Bara under de senaste två månaderna har över 200 barn dödats och 1 100 skadats i Libanon. En av dem är tioårige Hussein, som vårdas för svåra buk- och skallskador.
– Han har en lång väg av rehabilitering framför sig, säger hans pappa Ayman.
Inne på brännenheten i Beirut luktar det bränd hud och permanenta bandage. I ett av rummen gråter ett barn högt, i andra rum ligger barnen och stirrar tomt ut i luften.
Patienter, främst barn med svåra brännskador eller traumaskador, har strömmat hit sedan kriget mellan Israel och Hizbollah gick in i en intensiv fas för två månader sedan.
Värmen från bomber som föll, bränder som startade under explosionen eller andra skador har lett till en markant ökning av antalet brännskador de senaste månaderna.
Behöver hjälp att andas
I en av sängarna ligger 10-årige Hussein. Hans hud har börjat läka från brännskadorna men stämbanden är borta, han behöver hjälp med att andas, han har svåra bukskador och han är förlamad på vänster sida. Vid hans sida finns hans mamma och pappa. De försöker hålla sonen lugn.
– När vi är här är han lugn. Han hör och förstår allt, så vi pratar mycket med honom om allt. Men han kan inte prata med oss och han har ont, säger hans pappa Ayman.
Deras hus ligger norr om Beirut och attacken den 29 september tros ha riktat sig mot en familj till en Hizbollah-ledare som befann sig i södra Libanon. Men det var framför allt barn som dödades i attacken.
– Vi var långt ifrån kriget och här finns inga vapen eller någon ledningscentral, säger Ayman när vi följer med honom till hans tidigare hus som ligger i spillror.
– Jag var nere på stan när de ringde och sa att vårt hus hade blivit attackerat. När jag kom rusande hem såg jag min fru utanför huset. De hade lyckats få ut henne levande. Jag frågade henne: var är barnen? Jag sprang på folkhopen som slet i saker och skrek namnen på min son Hussein och dotter Malika. Upprepat.
Fick reda på det av grannen
Efter ett tag berättade en granne att barnen redan låg på sjukhus. När föräldrarna kom till sjukhuset visade det sig att sjuåriga Malika redan var död och att 10-årige Hussein var svårt skadad.
– Jag kan fortfarande inte fatta att vårt hus bombades. Eller att min dotter är död, säger Ayman.
Tårarna kommer när han visar glada bilder på de två syskonen tillsammans.
– Jag ser på nyheterna att det finns en vapenvila men vad spelar det för roll? Min tid stannade vid attacken. Allt som betyder något är min son och hur han mår. Jag bryr mig inte längre om något annat.
