Hård kritik mot Bonnierdominansen i Augustpriset

På måndag är det dags för augustigalan. Vinnarna av Sveriges ledande litteraturpris firas i år på Dramaten. Men enligt flera branschpotenater märks redan en bitter baksmälla på den nationella scenen. Anledningen? Fem av sex nominerade titlar till det skönlitterära Augustpriset 2024 samlades in av Bonniergruppen.

“Helt jäkla orimligt”, vrålade Ordfronts förlagschef Pelle Andersson i Aftonbladet med rubriken “Augustjuryn fick mitt övre omslag att flyga av”.

– Det ser väldigt pinsamt ut, säger Expressens kulturchef Victor Malm och fortsätter:

– Jag är faktiskt förvånad över att Augustpriset lät det passera. Om det ser ut som ett företagsutmärkelse till Bonniers, och folk börjar uppfatta det så, kan det vara skadligt.

Svante Weyler, som under under drygt ett decennium var chef för Norstedts och drev fram till sin pensionering 2018 det egna förlaget Weyler, menar att det finns en risk att prisets trovärdighet urholkas om det blir för Bonnier-orienterat.

– Det är klart att ett sådant hot finns. Risken är att det inte blir så intressant längre, om det alltför ofta resulterar i en uppgörelse mellan Bonnierförfattare.

Augustpriset delas i år ut för 36:e gången. En närstudie av nomineringarna i kategorin vuxenlitteratur sedan prisets nuvarande struktur (sex nominerade böcker) introducerades 1992 ger kritikerna ny ammunition. 110 nominerade titlar av totalt 198 har gått till Bonnierförlagen. Drygt 55 procent. Är Augustpriset ett företagspris till Sveriges mäktigaste bokförlag?

– Absolut inte.

Motellet kommer från Mikaela Zabrodsky, vd för Svenska Förläggareföreningen, som står bakom priset.

– Juryn tar inte alls hänsyn till förlagstillhörighet.

Det är uteslutande den litterära kvaliteten på böckerna som bedöms, framhåller Zabrodsky, och frågan om eventuell Bonnierdominans blir följaktligen irrelevant.

– Juryn arbetar självständigt och väljer ut de bästa böckerna utan någon annan hänsyn, som till exempel förlagstillhörighet. De ska inte heller ta hänsyn till andra aspekter, som vem författaren är eller vilket ämnesområde som omfattas. Det står i uppdraget och de får tydliga instruktioner om det.

Bonnierkoncernen har en aldrig tidigare skådad mediamakt i Sverige. Men Mikaela Zabrodsky ser inte att gruppen indirekt – till exempel tack vare svällande marknadsmuskler – påverkar juryn som en risk.

– Jag har stort förtroende för vår jury som består av extremt kompetenta läsare.

Varför tror du att folk blev så upprörda när årets nomineringar offentliggjordes?

– Jag har inte upplevt att många är upprörda. Reaktioner är ett tecken på att det är en viktig utmärkelse. För branschen, för förlagen, för författarna.

Känns det tråkigt att det finns ett sådant fokus?

– Det kan jag tycka. Detta är ett enda år och en enda kategori. I år hade Natur & Kultur till exempel tre av sex nomineringar i kategorin barnboks. Det hade varit mer intressant att prata om böckerna, och utgå från en diskussion om det, säger Mikaela Zabrodsky.

Expressens Victor Malm avfärdar Mikaela Zabrodskys försäkran om att juryn inte betraktar förlagstillhörighet som bokbyråkrati.

– Vad mer ska hon säga? Det säger sig självt att man får ett sådant svar. Men du och jag vet lika väl som hon att det inte finns några helt rena estetiska argument. Varje prisjury fattar beslut som inte bara är estetiska. Så här ser verkligheten ut, även om vi vägrar att låtsas om det offentligt.

Samtidigt, gränssnitt Malm: om man ska klaga på att Bonnierförlaget stjäl nästan alla nomineringar till det skönlitterära priset måste man samtidigt kunna komma med estetiska invändningar.

– Om man fastnar i fackliga invändningar – det vill säga: Modernista borde ha haft en nominering och Ellerströms borde haft en – då utgår man bara från representation och rättvisa. Och det har ingenting med litteratur att göra.

Det som är rätt kan samtidigt se ser dåligt ut, sammanfattar Victor Malm.

– Har man ett intellektuellt förhållningssätt och bryr sig om litteratur måste man testa tesen att Bonnierförlagen helt enkelt var bättre än alla andra i år. Vilket är Augustprisets anspråk.

Är det någon titel du saknar bland nomineringarna?

– Ingela Strandbergs “När jag var snö” (Norstedts) och Sven Olov Karlssons “Husdjuret” (Natur & Kultur) är för mig självskrivna på listan över årets bästa skönlitterära böcker.

I år kom 498 titelbidrag in till Augustpriset. Fördelningen mellan kategorierna skönlitteratur, facklitteratur och barn- och ungdomslitteratur var relativt jämn. Förläggarföreningen avslöjar inte hur fördelningen ser ut mellan olika förlag, men Mikaela Zabrodsky säger att “de stora förlagsgrupperna tillsammans står för en stor del av utgivningen i alla kategorier och av de titlar som lämnats in till priset.”

Under sin tid som förlagschef på Norstedts, Svante Weyler, ställdes inför ett känsligt problem gällande själva registreringsprocessen.

– Jag sa: “Vi kan inte – med äran i behåll – hävda att alla våra titlar är kandidater till Augustpriset. Vi kan med andra ord inte registrera alla titlar.” Men så sa mina kollegor: “Så gör de andra stora förlagen också!”

Bonnier har tidigare varit transparent genom att alla titlar redovisas. Men när DN frågar meddelar nu förlaget att man inte har “möjlighet att kommentera urvalsprocessen”. De två andra stora förlagen Norstedts och Natur & Kultur bekräftar däremot att de skickar in alla titlar. Svante Weyler är kritisk till förfarandet.

– Om de stora förlagen bombarderar juryn med sin kvantitativt större publikation så uppstår en utslitningseffekt. De dränker juryn – och det är att missbruka sin maktposition. Jag vet inte hur många titlar som deltog i år, men…

498.

Svante Weyler låter som om han håller i pannan.

– 498 titlar?!

Tidigare år har det varit uppemot 600, alltså 200 böcker i varje kategori.

– Ja du, det påverkar självklart kvaliteten på juryns arbete. Samtidigt är det svårt för Förläggareföreningen att säga att förlagen bara kan skicka in typ 20 procent av publiceringen. För det skulle gå emot idén om att det skulle vara årets bästa bok.

Svante Weyler vill inte kommentera om årets nomineringar är riktiga eller inte – “det kräver att man har läst hela publikationen och det har jag inte gjort” – men konstaterar att Bonnierdominansen speglar tunga trender på bokmarknaden.

– Frågan man måste ställa sig är: vilka förutsättningar har förlagen att producera en så stark utgivning att de kan komma i fråga för Augustpriset? Det är en krympande skara som har den ekonomiska förmågan, eftersom det kräver långsiktiga investeringar. Med tanke på bokmarknadens utveckling handlar det om två eller tre förlag. Och då är det naturligt att det blir så här.

Det har Augustpriset blivit “ett företagspris till Bonnierförlagen”, som Victor Malm menar, tycker Svante Weyler däremot att det är en överdrift.

– Med det sagt måste priset behålla auktoriteten att vara det pris som svenska författare verkligen vill ha. Och det är inte en självskriven auktoritet, den måste förtjänas.

Bonnierförlagens vd Håkan Rudels säger att det är omöjligt att dra några slutsatser av förlagets dominans i prisets skönlitterära kategori i år.

– Vi visste att vi hade en stark utgivning i år, men förra året hade vi bara en nominerad i kategorin skönlitteratur, vilket var litet i förhållande till vår stora utgivning. I andra kategorier dominerar andra förlag medan vi har sämre resultat. Nästa år kommer det säkert att svänga åt ett annat håll.

Högljudda kritiker säger att Bonnierdominansen urholkar Augustprisets trovärdighet.

– Det är författare och böcker som vinner Augustpriser, inte förlag. Det låter som att de högljudda kritikerna vill ha ökad kontroll över priset, så att nomineringarna skulle fördelas efter förlagstillhörighet. I min värld är det helt bakvänt: juryn ska ha helt fria händer att välja de böcker de tycker är bäst, oavsett förlag, säger Håkan Rudels.