Jag måste genast erkänna: jag är inte på något sätt en opartisk observatör här. Tvärtom väcker detta ämne ett triumferande “vad-sa-jag-jublade” inom mig. En som är svår att motstå för alla som någon gång suttit ensam i sitt rum och nördat på tänkare som länge har ansetts vara obskyra – och sedan, över en natt, blir de plötsligt hippare än Yuval Harari.
Det började när den bildade pageturneren “Fantastiska rebeller” av Andrea Wulf kom ut i svensk översättning. Så boken om den filosofiskt frihetssugna och sexuellt upproriska jenaromantiken i början av 1800-talet: Fichte, bröderna Schlegel, Caroline Schlegel (senare Schelling), Novalis… Trots sina femhundra sidor och otaliga fotnoter gick boken snabbt etablerade sig som vinnare på kultursidornas topplistor.
Korten öppnades sedan Nationalmuseums utställning “Romantik – ett sätt att se”, som möttes av lika varmt beröm. Alla älskar det.
Alla, alltså utom Per Wirtén. I en uppmärksammad artikel i Expressen (4/12) han skrev nyligen att han verkligen ogillar de tyska romantikerna.
Och du vet, jag tyckte att det var riktigt befriande att läsa.
Visst har Wirténs kritiker en poäng i att hans beskrivning av romantiken som nationalistisk och konservativ är enögd (se t.ex. Poirier Martinsson i GP 9/12). Men Wirténs motsatta reaktion är ändå ytterst välkommen, och det av två skäl.
För det första eftersom a unison refräng i sig går emot romantikens väsen. Särskilt jenaromantikerna trodde att fullständig harmoni är både platt och falskt; i verkligheten som i konsten behöver vi det som stör, stör och skapar dissonans.
Det är också en av huvudorsakerna till att det i deras tänkande fanns ett frö inte bara till fascism och aggressiv nationalism – ja, det går inte att undgå – utan också till liberal pluralism. Den som, enligt den brittiske idéhistorikern Isaiah Berlin, närmar sig tillvaron nyfiket, djärvt och flexibelt, som räven. Istället för med den taggiga igelkottens mer dogmatiska läggning.
Romantikens comeback handlar om vår avsky för världen idag, till den grad att vi har börjat vända oss bort från den och varandra i avsky.
För det andra tror jag att Wirtén är på väg mot något viktigt när han vänder sig mot dagens romantiska vurm. Det handlar om mer än att vilja uppgradera det omätliga till det nyttiga, som Sandra Stiskalo (DN 5/12) och Ludvig Lindelöf (GP 7/12) påståenden. Och romantik är verkligen inte “motgiftet i sig” mot Musk, Trump och Åkesson, som Eric Schüldt vill hävda, hur roligt han än får det att låta (Expressen 12/12).
Jag tänker snarare på romantik comeback handlar om vårt missnöje med världen idag, till den grad att vi har börjat vända oss bort från den och varandra i avsky. Från vänstern riktas äckeln mot kapitalism, klimatförnekelse, konsumtion. Från höger mot de själlösa skärmarna, de upplösta könsnormerna, den tomma individualismen.
Och inte bara dessa sociala fenomen utan också människorna i dem väcker avsky. För helt i linje med romantikerna hyllar vi personlig integritet och det oförställda, autentiska.
Men vi lever i en värld som gör allt det omöjligt, eftersom varje upplevelse filtreras av kunskapen om andras potentiella reaktioner och förmågan att marknadsföra sig själv i deras ögon via sociala medier.
Det är förmodligen därför en författare som Karl Ove Knausgård, med sitt lika desperata och fåfänga sökande efter äkthet, fascinerar så många människor idag (inklusive mig, det ska jag villigt erkänna). Kanske är det heller ingen slump att han från sin självbiografiska romansvit “Min kamp” sedan rörde sig mer mot skräck och civilisationens undergång, som är andra romantiska favoritteman.
För vad kan vara mer effektivt för någon som lider av förbannelsen att inte kunna vara sig själv i andra människors sällskap än att låta hela ordningen gå under och fly in i en parallell verklighet, där kampen uteslutande förs av krafter bortom individens kontroll?
Skräcken kunde till och med sägs ha tagit ett strypgrepp på kulturen idag, särskilt den för barn. Läsförståelsen i mellanstadiet bör främjas till exempel genom att se “The Mystery of Reading” på UR Play, en riktigt obehaglig historia med falskt blod och håriga spindlar i mörka tunnlar. I någon form av desperation över att dö ut av läsning bland ungdomar, översvämmar bibliotek och förlag dem med adrenalinpumpande thrillers i fantasystil. Men om sådan läsning ens väcker nyfikenhet eller empati verkar oklart.
Skräck utspelar sig naturligtvis också i Nationalmuseums utställning, i form av skeppsvrak, naturkatastrofer och stympade kroppar. Den skvallrar delvis om romantikernas impuls att fly från en turbulent och ständigt accelererande omvärld (Napoleon, industrialismen, järnvägen). Men också om deras hån mot upplysningen och dess tro på vetenskapen (Mary Shelley), sociala reformer (Edgar Allan Poe) och människans inneboende godhet (Baudelaire).
Kittling? Säker. Begriplig? Kanske. Ofarlig? Knappast.
Läs mer:
Isobel Hadley-Kamptz: Varför ska överviktiga, deprimerade och personer med ADHD klara sig utan medicinering?
Susanne Nyström: Var femte svensk lever i ett miljonärsprogram – ofta utan att veta om det
