Hhäromdagen passerade jag Gärdesfältet: ett vidsträckt gräsområde över hundratals hektar som har varit föremål för byggplaner i ett försök att lindra den rådande bostadskrisen. Hittills har man stoppats med motiveringen att det är ett naturområde som måste skyddas.
Jag stannar och ser mig omkring: här finns ingen natur. Ingenting bor här, ingenting växer här. Så ogästvänlig är platsen att även gräset verkar ha svårt att få fäste: det växer fläckvis i bar jord – uppdelat av leriga stigar och pölar av stillastående vatten.
Vilda djur saknas. Det enda levande tecknet som jag möter är några kråkor: deras huvuden är stora, deras vingar släpar mot marken, deras ögon är levande, nästan mänskliga. När jag närmar mig stirrar de bara på mig och springer iväg några steg. Jag går förbi och vänder mig förskräckt över axeln. Vad händer här? Borde de inte få sparken?
Vindarna är speciella på Gärdesfältet. Som jag förstår det kommer de norrifrån – Barents hav? Bottniska viken? – färdas genom skog och land, gläntor och sjöar och slungas slutligen ut mellan de enorma bostadskropparna i norr med en ökad, häckad fientlig kraft. Här finns ingenstans att söka skydd, ingenstans att ta emot nåd.
Ja, det här är ett grönområde som helt klart inte fungerar för att bevara någon art eller biologisk mångfald. Kanske finns det några larver under jorden, larver, maskar, vad vet jag, men jag har inga problem med att de också blir utplånade.
Så det finns kvar ett naturområde för människor. Jag ser inga. De få människofigurer som syns verkar inte heller ha det så bra. Jag passerar ett utegym. Ett fåtal individer är engagerade i träning: en person har stått med två enorma trästockar på sina axlar och lyfter dem genom att böja på knäna (jag tror inte att redskapet är tänkt att användas på det sättet?). Han har oljefärgade sportglasögon och en trasslig Walkman runt halsen. Någon ligger ovanpå en grushög och gör intensiva situps under det grå molntäcket. Jag skyndar mig vidare.
Framför allt är Gärdesfältet för rastande hundar, ja, det är nog norra Europas största hundrastgård. Många av dem springer fria, till synes vilsna, stressade, utan att veta varför deras ägare har släppt ut dem i detta ödsliga landskap. En av dem, någon slags fågelhund, upptäcker storstadsområdet i öster, stannar, ylar förtvivlat och börjar springa tillbaka mot civilisationen. Ägaren står chockad med Barbour-jacka och koppel i handen.
Det finns också ett poolområde. Där tappas vattnet av. Jag orkar nästan inte berätta det här, det är för mörkt. Sprickor är blottade i kaklet, på cementgolvet ligger manglade löv, något som kan vara en groda, jag vet inte, jag fortsätter, tänker att det är absolut nödvändigt att bygga bostäder här. Inte i första hand för att råda bot på bostadsbristen utan för att det här är något som inte borde finnas.
I Sverige verkar båda politiska sidor vara överens om att fler bostäder behöver byggas. Timbro föreslog tidigare i höstas att bygga 25 000 nya bostäder på Gärdet.Ett nytt Manhattan”) och häromveckan presenterade Socialdemokraterna en förslag om byggstöd för 10 000 nya studentbostäder innan 2028. Jag hoppas att de börjar med Gärdesfältet.
Tankarna vandrar till en dokumentär om New Yorks historia: “New York: A Documentary Film” av Ric Burns. Det var inspirerande på flera sätt, bland annat i den arkitektoniska planen som kom att kallas “the grid” – grid – och som innebar att man jämnade ut hela Manhattans yta och tog bort all natur till förmån för en konstgjord miljö. Ännu mer inspirerad var Central Park, som inte alls är en bevarad rest av det som en gång växte här, utan totalt konstgjord. Träd och växter planterades, sjöar och gångstigar anlades. Skapat ett naturområde där människor faktiskt kunde vistas.
