Vilken är den allra bästa jullåten genom tiderna? Och varför är det “Fairytale of New York” med The Pogues och Kirsty MacColl?
Jo, för att det påminner om julens sanna anda. Eller: vad ska vara den sanna andan.
Den moderna julen är en samling av högtider och nya traditioner: vintersolståndet och midvintersolståndet när de asatroende drack sin jul. Kristendomens Jesus födelse. Disneyifieringen och kommersialiseringen.
Men framför allt den kännetecknas av en stressig strävan efter perfektion. Så vackert, och samtidigt mysigt och mysigt ska det vara. Så många rätter måste förberedas, och de måste smaka så gott. Klapparna, noggrant utvalda, vilar enligt lagen under en rund gran. Alla ska vara glada, alla ska komma överens, nu ska vi bara ha det bra! Sådan är målbilden.
Då blir det som det blir.
New York-polisen, som i verkligheten inte existerar, men som du direkt ser själv, stå bland svindlande snöflingor
Kanske tar det inte slut som i “Fairytale of New York”, med två förälskade fyllon som klagar för varandra över trasiga, trasiga drömmar. Men det går ändå att känna igen sig i deras berättelse på ett bildligt plan: Livet är svårt. Och samtidigt finns det en magi, som är julen, och ett hopp som ett flämtande litet ljus i mörkret.
Den fåniga försoningen av huvudpersonerna, och vänder.
New Yorks poliskör, som i verkligheten inte finns, men som man direkt ser själv, där den står bland svindlande snöflingor och sjunger om en irländsk emigrant som längtar hem.
En sorts stilla, helig frid.
Det är så enkelt att stänga ute samhällets skuggbarn som med största sannolikhet skulle behöva komma in i värmen. Så lätt att bli för hårda och bryska mot varandra, och oss själva i allmänhet.
Därför kan “Fairytale of New York” aldrig tröttna. Det är en smutsig, smutsig hand att hålla i, ett löfte om att det på något sätt ändå kommer att bli jul, till slut. Trots allt.
Läs mer av Lisa Magnusson
