10. “Och helvetet är bara en bastu” av Katja Brunner
Turteatern, Stockholm
Den hyllade schweiziska dramatikern introduceras till Norden med en nedstigning i Josef Fritzls källare. Det är en monolog från en överlevande, minus förmildrande dramaturgi, framställd som en makalös scenografisk mardröm. Tack vare en briljant Maria Zakrisson Mortensson är det fortfarande oväntat roligt. Resultatet är överväldigande på gränsen – eftersom inte en enda älskling dödas – men också en övertygande våldsam historia. Knappast som något annat inom svensk teater.
9. “Ett drömspel” av August Strindberg
Malmö stadsteater
Katrine Wiedemann vrider och vänder på perspektiven i sin bearbetning av Strindbergs klassiker, inte minst genom samarbetet med cirkusdirektören Tilde Björfors. Skådespelarna klättrar bokstavligen på väggarna – och officeren är så kär att han omöjligt kan stanna på marken. Den hisnande miljön ger en ny dimension till drömspelet om guden Indras dotter, som kliver ner till jorden för att kolla läget med människorna. Strindberg ville skapa “flygbilder” och Malmö stadsteater levererar.
8. “Liv och död Strömquist” av Ada Berger och Liv Strömquist
Dramat, Stockholm
Det tredje framgångsrika samarbetet i rad mellan serietecknare dramatikern Liv Strömquist och regissören Ada Berger. Ännu en humoristisk och träffsäker föreställning som blandar nonsens med samhällskritik, denna gång i ett djärvare format. På Dramatens stora scen får ensemblen möjlighet att ägna sig åt överdrivna gester och vassa kast i ett koreografiskt sprudlande driv med (bland annat) självhjälpsråd, inspirationsföreläsningar och kundgemenskapen.
7. “Tre systrar” av Anton Tjechov
Kulturcentrum Stadsteatern
Trots en öppen scenografisk layout präglas Eirik Stubøs tolkning av “Tre systrar” av en stark intimitet. Inget nutida blinkavstånd så långt ögat når. Samtidigt går ett sus genom salongen när Shanti Roney, i rollen som den olyckligt gifte Versjinin, filosoferar över framtiden. Är det våra liv han fantiserar om? Hur som helst framstår livets drömmar och dilemman vid förra sekelskiftet som särdeles aktuella, som alltid när någon lyckas göra Anton Tjechov rättvisa.
6. “Jag gick ner till bror” av Karin Smirnoff
Teater Västernorrland
Romanen “Jag for ner till bror” blir en rasande scenföreställning i regissören Julia Marko-Nords händer, och med Amanda Jansson i rollen som hemvändaren Jana. Till sist – efter många alkoholdränkta sorger och sorger – lyckas hon sätta ord på livets mörkaste hemligheter. “Jag har sällan varit med om så sömlösa rollbyten, så svindlande bra skådespeleri av en ensemble som konstant står på scen i två och en halv timme”, skrev DN:s Pia Huss i sin recension.
5. “The World of Yesterday” av Stefan Zweig
Momentteater, Stockholm
Att göra en pjäs av Stefan Zweigs “The World of Yesterday” är en utmaning. Andreas Boonstras lösning är en illustrerad högläsning, av slumpmässigt utvalda delar ur memoarboken. Linda Källgren och Anders Berg lyckas förmedla naiviteten inför det österrikiska samhällets undergång i början av 1900-talet. Med hjälp av en detaljerad scenografi, inklusive ett musikaliskt kapell, skapar skådespelarna en skickligt kaotisk helkväll. Historiens tyngd har sällan skildrats så lekfullt eller lättsamt utan att avsäga sig allvar.
4. “Swindel” av Sara Stridsberg
Dramat, Stockholm
Scenrummet är utformat som en anatomisk teater när Rebecka Hemse regisserar Sara Stridsbergs pjäs som återvänder till den mördade kvinnan i romanen “Kärlekens Antarktis”. Men det är ingen styckad kropp utan en hel människa vi får möta, inte minst tack vare Ingela Olssons skådespeleri. “Hennes välkryddade pjäs är en påminnelse om Stridsbergs förmåga att skriva riktiga människor i klassiska berättelser”, skrev DN:s Maina Arvas i sin recension. Konstnärlig upphöjning är bara förnamnet.
3. “Madness” av Hanna Nygren och Helle Rossing
Backa teater, Göteborg
Den oregerliga tjejen Elvira ger sig ut på en galenskapsresa, åtföljd av ingen mindre än Michel Foucault. Inspirerad av den franske filosofens “History of Madness” men inte en explosiv föreläsning utan snarare smittande explosiv scenkonst, som undersöker vilka roller man måste spela för att passa in. Foucault avfärdas som en “värdelös magisk fe”, eftersom han inte erbjuder något lyckligt slut, men åtminstone slutnumret rimmar “normalitet är en chimär” med “sanslöst revolutionerande”.
2. “Anna Vnuk är jäveln” av Anna Vnuk
Unga Klara, Stockholm
Anna Vnuk återvänder till den självbiografiska dansteatern, i en föreställning som innehåller både jazzvandringar och medvetenhet om bastardens historia. Den rutinerade koreografen och dansaren berättar om varför hon ibland känner sig som en ovälkommen gäst i livet: hon är dotter till en pappa som inte vill höra av sig. I denna raksnörade uppgörelse med frånvarande föräldrar säger hon farväl till skammen. Helt enkelt magnifik – och dessutom med ett av årets bästa scenljudspår inklusive Earl Sweatshirt och Hailu Mergia.
1. “Fanny & Alexander” av Ingmar Bergman
Teater Galeasen, Stockholm
Teaterfamiljen Ekdahl har aldrig varit så mysig som i Galeasens uppsättning. Nej, propagandajulen i Ingmar Bergmans original är ett minne blott när duon Hannes Meidal–Jens Ohlin begår lustmord och gör sig till. Det är inte helt lätt att bara älska och njuta av deras “Fanny och Alexander”, som DN:s kritiker Ingegärd Waaranperä skrev i sin recension. Tvärtom är det en oroande men oförglömlig uppsättning om självbedrägeri och låtsasskap. “Vi spelar våra roller”, säger Christina Schollin som mormor Helena Ekdahl. Med mycket möda och stora besvär.
Läs också:
Här är DN-kritikernas egna favoritprogram från 2024
