Det är inte konstigt att Kina vill tysta Yan Lianke | Per Wirtén

Per Wirtén

RECENSION. Tänk att en bok kan börja så oroligt och sedan utvecklas så eftertänksamt. Yan Liankes “Kvinnorna” verkar initialt mest handla om honom själv och hans problem med att hitta någon att gifta sig med. Men målmedvetet rör sig hans berättelse om kvinnors situation på den kinesiska landsbygden utåt och i allt vidare kretsar. Den undersöker orättvisorna i både klassamhället och patriarkatet, från åren då alla hade det Maos porträtt på väggen och in i statskapitalismens välmående era.

“Kvinnorna” är så enkelt att det blir fyndigt. Han talar tydligt om kvinnorna i sin familj, en efter en: mamman, systrarna, tanterna, kusinerna. Om hur deras liv bestämdes av deras kön. Men också om sig själv. Skulle hans klassresa – bort från de fattiga bondbyarna i Henan in i staden och ut i världen – ha varit möjlig om han inte hade varit en man? Han kombinerar minnen och vittnesmål till en litterär essä.

Tack vare Anna Gustafsson Chens uthålligt översättningsarbete finns flera av Yan Liankes viktiga romaner på biblioteket. De är spetsiga affärer med politisk hänsynslöshet och hyckleri. Han är både moralist och materialist i den klassiska radikala traditionen. Det är inte så konstigt att han verkar ha fått det allt svårare att publicera sig själv. Diktaturen har hårdnat.

Jag har alltid läst honom med fascination. Romanerna har gett en vidvinkel kunskap om Kinas tillväxtspurt. Men jag har också blivit störd av deras kalla och ganska livlösa karaktär. Folket har varit stela som knäckebröd från Leksand.

Yans tidigare bok “Tre bröder”, i första hand avsnittet om hans far, innebar en vändning som nu är avklarad. Hans sakliga stil har fått en ny språklig känsla. Äntligen berörs jag av de enskilda människornas partiella maktlöshet; av vilja, slump, öde, de förlorade förhoppningarna. I “Kvinnorna” återvänder han ständigt till äktenskapet som ett patriarkalt hänglås som vidmakthåller kvinnlig frihet och instängdhet. Frågan är inte långsökt. Det är mitt i hans familj. Hans mamma var till exempel matchmaker i hembyn och bibehöll därmed en gammal tradition av arrangerade äktenskap som nu är svår att relatera till.

De blev mäns kvinnor – ett tredje kön – i kroppslig, kulturell och social mening.

Även om Yan Lianke citerar båda Judith Butler och Simone de Beauvoir han är ingen teoretiker. Men han uppmärksammar ändå, i deras anda, hur det länge har funnits ett “kinesiskt tredje kön”, nämligen de maskulina kvinnorna som under det revolutionära styret tvingades till extremt hårt fysiskt arbete (att bygga dammar och vägar för hand). men fick ändå inte den människovärde som byggde på männens arbete. De blev mäns kvinnor – ett tredje kön – i kroppslig, kulturell och social mening. Yan tror att fenomenet lever kvar, men nu i elektronikföretagens fabrikshallar. Intressant. Men övertygande? Jag vet inte.

Yan Lianke avrundar boken med berättelserna om åtta unga kvinnor från hans gamla hemstad i Henan som valde kärlek och sexualitet istället för det sedvanliga patriarkala äktenskapet. Vissa har landat lyckligt, andra våldsamt. Två av dem sitter i fängelse, en är död. De tillhör de modiga men ofta förbisedda föregångarna. Genom dem får boken sin kraftfulla resonans. Den öppnar sig mot den stora skaran kvinnor.

Per Wirtén är skribent och medarbetare på idag nyheters kultursida.

Lyssna på “idag nyheters bokklubb”

Ljudklippet kunde inte spelas upp

Försök igen senare