Därför blir vissa kriminella barn så hänsynslösa

Orsaken till att vissa barn och unga hamnar i grov brottslighet är oftast ett samspel mellan riskfaktorer hos individen och närmiljön. Och det är ingen större skillnad mellan att dras in i gängrelaterad brottslighet eller annan grov brottslighet.

Det menar Niklas Långström, som är docent vid Karolinska Institutet och tidigare professor i barn- och ungdomspsykiatri och psykiatrisk epidemiologi. Han har lång erfarenhet av att studera riskfaktorer för brottsutveckling.

– När det gäller individen handlar det oftast om emotionell instabilitet, nedsatt impulskontroll, en fientlig syn på omgivningen och bristande förmåga till social förståelse och problemlösning, säger Niklas Långström.

Föräldrar med egen psykisk hälsa ohälsa och nedsatt föräldraförmåga är en annan riskfaktor, enligt Niklas Långström. Om föräldrarna själva är kriminella kan också ha ett starkt inflytande.

– Kamrater med asociala attityder och beteenden, särskilt i fall av högt våldskapital, grupptryck och oförsonlighet har också stor inverkan. Samt tillgång till dödliga vapen och aktuella effekter av vissa ämnen, säger Niklas Långström.

Trotssyndrom och beteendestörning är, tillsammans med ADHD, de viktigaste psykiatriska tillstånden som ökar risken för grov brottslighet hos barn och unga, säger han.

De två första tillstånden innebär, i olika kombinationer och med varierande svårighetsgrad, trots, irritabilitet, hämndlystnad och aggressivitet samt allvarligare normbrytande och asocialt beteende.

– Dessa tillstånd är relativt vanliga men fortfarande kraftigt underdiagnostiserade i Sverige. Det har bidragit till att många barn inte har tillgång till evidensbaserad behandling som kan förbättra prognos och minska risken för långvarigt lidande och funktionsnedsättning, säger Niklas Långström.

Depression och användning av skadliga ämnen liksom personlighetssyndrom som emotionellt instabilt personlighetssyndrom och psykos ökar också risken.

Flera andra psykiatriska tillstånd är överrepresenterade hos våldsbenägna unga, men det är inte säkert att de i sig ökar risken för våld. Däremot kan de påverka receptiviteten, det vill säga möjligheterna att uppnå effektiv behandling. Det gäller till exempel posttraumatiskt stressyndrom, intellektuell funktionsnedsättning och autism, säger Niklas Långström.

Men vad är det då som gör att vissa unga förövare uppvisar sådant särskilt våld, hänsynslöshet och bristande empati vid till exempel explosioner, skottlossning eller andra grova våldsbrott?

Niklas Långström säger att en sådan känslomässig platthet bland annat finns hos den minoritet av barn och unga som har en variant av trotssyndrom eller beteendestörning med begränsade positiva sociala eller prosociala känslor, som hjälpsamhet, empati och generositet.

– Den här varianten kännetecknas av känslomässig kyla, begränsad medkänsla, ytlig känslomässig uttryck och likgiltighet för egna prestationer i skolan eller arbetet.

Niklas Långström säger att dessa ungdomar visar också liten eller ingen oro för de negativa konsekvenserna av sina handlingar. Enligt forskning har de en högre risk för allvarlig och långvarig asocial utveckling.

– Visad likgiltighet kan också handla om dagens vanliga förhållningssätt i kriminella grupperingar att förneka all inblandning i brott de är misstänkta för och utåt visa en mycket hård och kall inställning. I behandlingsarbete med intagna som dömts för våldsbrott kan man ibland efter många månader eller år se att likgiltigheten minskar, säger han.

För att behandlingen av denna kategori barn ska vara generellt effektiv krävs oftast mer omfattande insatser samt fler inslag av belöningar och problemlösningsträning än av negativa konsekvenser, anser Niklas Långström.

Samtidigt menar han att behandlingsforskningen inte visar något entydigt stöd för att behandling av bristande empati i sig är vettigt att prioritera för att minska den fortsatta grova brottsligheten.

Under 2000-talet var det debatt genernas betydelse för våldsbrott färskt inom kriminologin. Detta sedan den vetenskapliga tidskriften Science publicerat en artikel av den amerikansk-brittiska forskaren Terrie Moffitt 2002. Artikeln slog ner som en bomb.

I en långtidsstudie på över tusen barn i Nya Zeeland kunde Moffitt och hennes kollegor visa att pojkar med en vanlig variant av Maoa-genen löpte större risk att hamna i brott och bli våldsamma. Men bara om de samtidigt växte upp under mycket negativa hemförhållanden med våld och övergrepp i hemmet.

För pojkarna som hade en bra uppväxt orsakade genvarianten inga som helst problem.

Under 2014 hade en internationell forskargrupp ledd från Karolinska Institutet identifierat två gener som kunde kopplas till en ökad tendens till upprepade våldshandlingar: Maoa och CDH13.

I studien, som publicerades i den vetenskapliga tidskriften Molecular Psychiatry kunde forskarna visa att de två generna fanns hos gärningsmännen till upp till 10 procent av de grova våldsbrotten i Finland.

– Jag tror att vi hittade de två generna som har störst effekt på aggressivt beteende, men att det förmodligen finns tiotals eller hundratals andra gener som har mindre effekter, säger Jari Tiihonen, professor i klinisk psykiatri vid Karolinska Institutet, som lett studien.

Han betonade redan då att studiens resultat inte kan användas för screening på individnivå i förebyggande syfte, inte heller för straff eller fängelsestraff.

– Känsligheten och specificiteten i resultaten i vår tidning är för låg för det. Den mentala förmågan att förstå karaktären och konsekvenserna av ens handlingar, och förmågan att kontrollera sitt beteende är det enda som betyder något där, säger han.

– Samtidigt är det bra att komma ihåg att ungefär hälften av förklaringen till grova våldsbrott i utvecklade länder troligen ligger i genetiska faktorer och resten i miljöfaktorer.

Jari Tiihonen har inte ägnat sig åt Maoa-genen på många år och känner sig inte tillräckligt uppdaterad i ämnet för att kommentera hur forskningen ser på sambandet mellan gener och våldsbrott idag.

Niklas Långström minns väl hajpen med Maoa-genen för ett tjugotal år sedan. Han anser inte att aktuell översiktsforskning ger något starkt stöd för att genvarianten har någon avgörande betydelse för varför vissa barn och unga blir särskilt våldsamma kriminella.

– En systematisk översikt från i år visar att genvariantens betydelse för våldsbrott förmodligen kan avfärdas. Inget enskilt studiefynd har visat sig vara sant när man tar hänsyn till återkommande låg studiekvalitet, omfattande spridning i studieresultaten och svårigheter att upprepa enskilda studieresultat, säger Niklas Långström.

Han säger att mycket stora studier med många tusen fall och kontroller tyder på att personlighetsdrag som aggressivitet – eller psykiatriska tillstånd som beteendestörning – påverkas av hundratals små genvariationer, som var och en har en mycket liten effekt.

– Då pratar vi om relativa riskökningar på högst 2–3 procent per variant. Det är snarare en mängd olika konstellationer av alla sådana genvarianter som ökar risken för våld på ett svårfångat sätt, säger Niklas Långström.