Downtown Detroit gör ett bombat intryck, byggpapper och damm i övergivna skyltfönster, utslagna och förvirrade människor som står och stirrar i gathörn. Men här och där slår staden upp sina armar, och då vill man inte vara någon annanstans. Du tar hissen upp i Fisher Building och överdoserar art déco, tar gratisspårvagnen söderut och haltar mot en av de slaskiga krogarna i Greektown.
Namnet “Detroit” kommer från de franska kolonisatörerna. Ursprunget är oklart, men vill man vara kolonial kan man säga “Dötrroa” istället för “Ditråjt”.
I parken vid Kennedy Square flimrar de smokingklädda Tony Curtis och Jack Lemmon på en filmduk inför ett femtiotal personer som kontemplativt utspridda i solstolar när kvällsmörkret faller på. Familjer med barn på filtar. Marilyn Monroe väser några hårda repliker.
Nej, ingen “polarisering” i sikte här heller.
Över en riklig kycklingsallad får mig att vilja sopa hem Nobels fredspris. Tänk om jag lyckas komma på något banbrytande koncept som gör att vi världen över möts och blir blöta och utbyter tankar och intryck och blir som en lycklig familj. En global game changer. Något som börjar som en oskyldig fluga – eller hype, för att tala ungdom – och sedan sprider sig som en prärieeld över jordklotet.
Det måste vara något analogt och påtagligt, eftersom vi redan hypnotiseras tillräckligt av våra skärmar, och blir desorienterade och filterbubblade. Och gärna något som har en lekfull touch, något avväpnande som gör att vi ser det mänskliga i varandra, och allt det där som jag kommer att säga när jag står i Oslo och tar emot priset.
(Hur ser det ut nu. En lagerkrans? Nej, det är krigiskt. Ett fredstecken att hänga runt halsen? Jag kommer att se ut som Stig Järrel. Eller är det bara ett taskigt diplom? Som efter en simtävling… ?)
I parken vid krigsminnesmärket i Indianapolis har de ställt upp några pingisbord. Kan det vara något? Borden är hyfsat välbesökta, men mest av barn, och man kanske är måttligt sugen på pingis i Finspång i februari.
Efter att ha funderat ett tag minns jag en utflykt på Långholmen med en nära treåring i höstas. Vid stranden stod en stor korg med sandiga spadar, hinkar och krattor. Treåringen tog sig ur korgen och vi jobbade tillsammans i en halvtimme, jag grävde hål och hon hämtade vatten och fyllde på, hålets väggar rasade ihop osv. Öppen fråga om vem av oss som gillade det mest.
Plötsligt har jag en blixt av genialitet.
Kommuner bör placera stora korgar på offentliga platser och fylla dem med musikinstrument.
Jag kan se det tydligt framför mig. Till en början kommer instrumenten att hämtas av lediga unga män, i grupper om två eller tre. Sakkunnigt och allvarligt stämmer de gitarrerna och börjar spela något de plockat upp på youtube. De är utstuderat esoteriska, låtsas mestadels spela för sig själva, men de njuter av alla förbipasserandes blickar, och någonstans inom dem väcks hoppet om att någon erotiskt intressant person ska stanna upp och bli imponerad.
Detta kan pågå ett tag. Men förr eller senare kommer någon med en helt annan kulturell bakgrund än John Mayer att sabotera den fåniga jämvikten hos de unga männen och plocka upp en flöjt, eller ännu hellre ett rytminstrument, och de kastar sig in i spelet och slår ut hetsande synkoperingar. De unga männen kastade först oroliga blickar på nykomlingarna, men sedan nickar de gillande och tänker skit, det här börjar bli något man brukar se i reklamfilmer.
Och alla vi som inte kan hantera några instrument alls stannar upp och vi minns vissa välsignade stunder under grundskolans musiklektion där läraren delade ut trianglar och mörkbruna träpinnar som man kunde klirra mot varandra.
Det kommer känna sig obekväm i början. Men så börjar vacker musik dyka upp. Vart du än reser finns det ett torg och en korg och en vild orkester att vara med i. Du kan vara hur tondöv du vill. Din dissonans kan vara den saknade kryddan.
Oslo, du har min e-postadress. Eller skickar du en duva?
Här kan du läsa fler texter av Bengt Ohlsson
