I del tre av sin serie om fallet da Costa kritiserar Dan Josefsson det uttalande jag gjort tillsammans med en barnpsykolog och i samråd med KI:s dåvarande professor i barnpsykiatri. Josefsson ger en splittrad och missvisande bild byggd på svepande antydningar, lösryckt information och hopp i tiden. Som svar på hans kritik vill jag presentera aktuella teorier om hur barn som ännu inte utvecklat ett språk kan minnas traumatiska händelser. För dem som inte känner till detaljerna i det här fallet kan jag berätta att flickan var ungefär ett och ett halvt år när hon möjligen bevittnade styckningen av en människokropp och lite över två och ett halvt år gammal när hon började att uttrycka sig i ord som skulle kunna tolkas som att hon uttrycker det hon sett
Ett barn som utsatts för trauma kan vanligtvis beskriva detta med ord om det inträffade vid två och ett halvt till tre års ålder eller senare. Yngre barn, från cirka ett och ett halvt års ålder, verkar kunna lagra inre bilder eller andra sinnesintryck från traumat. Dessa bilder kan finnas kvar länge. När barnet har utvecklat ett språk kan bilderna ibland uttryckas i ord, till exempel i samband med något i deras liv som väcker associationer till traumat. De verkar dock inte kunna utvecklas till en sammanhängande berättelse.
Behöver nog inte en enskild minnesbild kan vara som en stillbild men kan vara som en så kallad rörlig bild tagen med en mobilkamera. Det är också möjligt att en minnesbild kan “väcka” en annan så att man som utomstående kan få intrycket att det är samma tillfälle. Men för att förvandla dessa minnesfragment till en berättelse krävs en vuxen som försöker skapa sammanhang.
Ett annat uttryck för hur barn minns tidiga trauman kallas beteendeminnen. De består av lekar som ofta på ett konkret sätt speglar vad barnet har varit utsatt för eller bevittnat, rädslor som är kopplade till händelserna och personlighetsförändringar.
Det viktigaste i ett undersökning av detta slag är vad barnet ursprungligen sa eller spelade och vad som kom ut spontant. För att barnet ska kunna sätta ord på en minnesbild krävs att den är aktiv inuti barnet. Att ställa frågor utan ett sådant sammanhang är näst intill meningslöst. Inför en utredning är det därför nödvändigt att skapa yttre förutsättningar som kan åstadkomma en aktivering av minnesbilden. Ett exempel är att barnpsykologen i det aktuella fallet tagit med en kamera i lekmaterialet eftersom tjejen under en period pratat om att hon var rädd för “fotografen”.
I de intervjuer med mamman som vi deltagit i hänvisas det ofta till att tjejen först spelar på ett sätt som kan ge associationer till minnesbilder och sedan utifrån detta gör korta kommentarer. Ett exempel är en återkommande lek där hon sitter och tar bort armar och ben från en docka och sedan säger: “Någon har tagit bort tantens huvud.” “Hon har inga ben. De är borta och hon kan inte gå.” (Det bör nämnas att Catrine da Costas huvud hade tagits bort.)
Josefsson menar att mammans ifrågasättande av sig själv och sina tolkningar har försummats av oss. Det är inte sant
I materialet finns många exempel på barnets uttryck för våldshandlingar mot en människokropp och på att olika slags verktyg använts i samband med dessa. Det är också karaktäristiskt att de består av korta fragment och som förväntat utifrån teorin utvecklas de inte till en sammanhängande berättelse. Det fanns också många kopplingar mellan å ena sidan beteendeminnen som rädslor och lekar och å andra sidan hennes formuleringar.
Josefsson menar att mammans ifrågasättande av sig själv och sina tolkningar har försummats av oss. Det är inte sant. Vi bedömde detta som ett uttryck för en god självreflekterande förmåga. Det kom också till uttryck i hennes formuleringar om hur hon valde att växla mellan olika förhållningssätt till sin dotter när teman om våld kom upp.
Josefsson har gått igenom det omfattande bandinspelade materialet och inte hittat några bevis för att flickan bevittnat en styckning. Det är vad man teoretiskt kan förvänta sig av sådant material där mamman aktivt arbetar med att ställa frågor till sin dotter för att få mer information. Det gör hon med polisens bandspelare och med polisens ambitioner bakom sig. Det är inget hon ska kritiseras för.
En fallrapport från 2006 från en grupp framstående forskare i USA kan ses som en illustration av den teoretiska modellen av tidiga minnen och som en prototyp för att förstå flickan i da Costa-fallet. Att traumat är väldokumenterat och att tjejen i det här exemplet inte tycks ha pratat med vuxna om vad som hände gör att omständigheterna liknar ett experiment.
Uppenbarligen hade ett minne aktiverats
Vid drygt ett och ett halvt år upplevde Rachel att hennes pappa dödade hennes mamma. Han tog sig in i lägenheten genom ett fönster. Mamman flydde med Rachel till en grannes hus. Pappan sparkade in grannens dörr och sköt mamman till döds. Mamman höll sin dotter i famnen vilket fick Rachel att falla till golvet. Efter det försökte pappan döda grannen som dock överlevde och kunde vittna om händelserna. Han flydde efter brottet och tog sedan sitt eget liv. När polisen kom gömde sig Rachel bakom en stol och var täckt av sin mammas blod.
Efter en kort tid i fosterhem växte Rachel upp hos sin mormor som adopterade henne. Mormodern valde att aldrig prata med henne om hennes mammas död. Rachel hade under tiden en personlighetsförändring efter mordet och blev ledsen och orolig. Hon gick tillbaka i sin utveckling. Hon reagerade starkt på blod och på sin mormors röda rock.
Långt senare, när Rachel var fyra år gammal, gick hon med på ett firande av den amerikanska nationaldagen. När ett fyrverkeri avfyrades skrek hon “sluta skjuta min mamma” och började gråta okontrollerat. Det är tydligt att ett minne hade aktiverats, troligen av ljudet av fyrverkeriet.
Sammanfattningsvis kan sägas att den fortsatta utvecklingen av vetenskaplig kunskap har gett ytterligare stöd för de slutsatser och bedömningar vi gjorde i da Costa-fallet. En annan fråga är om slutsatserna kan tillmätas betydelse i domstol. I detta fall valde hovrätten (som fastställde beslutet att läkarna inte skulle få behålla sin legitimation) att inte väga in vår bedömning i de avgörande domarna.
Läs mer:
Johan Croneman: SVT-serien om mordet på Catrine da Costa är ren skräck
