Vart har arbetarklassen tagit vägen?
Ja, svenskarna har haft det bättre rent materiellt. Men inte så bra att arbetarklassen upphörde att existera. Ändå är de osynliga.
Politiskt är de underrepresenterade på alla nivåer, särskilt på högre positioner, visar en ny studie. Åren 1973 till 2018 utgjorde de 34 procent av kandidaterna i kommunvalet, 28 procent av ledamöterna i kommunfullmäktige, 17 procent av listledarna i kommunerna och 13 procent av riksdagsledamöterna.
Även som politiskt begrepp är arbetarklassen osynlig. Istället har ordet ersatts med det vaga begreppet “vanligt folk”, som politikerna fyller med det innehåll som passar dem just nu.
Aftonbladets Åsa Linderborg möter samma suddighet i den selektiva “mångfalden” av bioreklam (29/11); det är “en kavalkad av medelklassmiljöer eller medelklassmänniskor”, av olika åldrar och färger. Men var är de uppenbara, ärliga knasarna? Det undrar hon. Betoning på det ärliga: “Säg nu inte att raden av tv-serier som utspelar sig bland kriminella är modernt arbetarklassepiskt.”
Nej. Säg inte det.
Det är inte arbetarna själva som ska raderas utan ojämlikheten som gör att de ändå inte ges samma chanser som alla andra.
Även litteraturen har problem: arbetarklassskildringar har visserligen hög status, men när de firas är det bara så arbetarklassskildringar. Som något exotiskt, unikt.
Kanske är det lite av i sakens natur att det blir så här?
De offentliga rummen tillhör de fyndiga, som har pengar och kontakter och vet hur man pratar och beter sig. Den krämiga lilla överklassklicken, och så den breda medelklassen som bemannar såväl tjänstemannasektorn som mediehusen och kultursfären. Och även om denna medelklass gillar att flirta med sitt självförakt så är det normen för allt.
Arbetarklassen har ingen tradition av att hävda sig. Kanske lite för det låga självförtroende som går hand i hand med att vara en minoritet i de fina salongerna, inte riktigt passa in.
Men kanske också eftersom arbetarklassens högsta dröm är att frigöra sig från sig själv; komma undan, res dig upp.
Som i Stig Sjödins dikt om bandvalsaren: “Med sparsamhet och övertid/ tog han tre pojkar till studenten./ Han andades och genomlevde dem, de blev trappor till solen/ Själv har han aldrig varit på bio eller teater. / eller hunnit läsa böcker./ De har lyckats och kommit hem på helgerna/ och pratar med konstiga röster om dessa saker./ Deras kvinnor har kalla ögon/ och förakta honom när han äter med en kniv./ Han kommer aldrig att förstå/ vem som murade hans ensamhet.”
Förödande bara, att det finns ett så utbrett, outtalat missförstånd: Det är inte arbetarna själva som ska raderas, utan ojämlikheten som gör att de ändå inte ges samma chanser som alla andra.
Läs mer av Lisa Magnusson
