Äntligen stod Poeten i predikstolen och ett surr gick genom publiken. Fjortonåringen till vänster om mig gnällde inte, inte heller de medelålders männen till höger.
Fjortonåringen satt i salongen på grund av något slags kulturellt utbyte; Taylor Swift vs Bruno K Öijer. Om du har upplevt en fullsatt arena med en spektakulär scenshow och 50 000 personer iförda cowboystövlar som skriker i kör, är det bara rätt att du också får uppleva en fullsatt Cirkus med en tystlåten publik som andäktigt absorberar varje ord som Poeten i hatten yttrar från det mycket sparsamt dekorerad scen. Effekterna var begränsade till att strålkastaren ändrade färg från rött till blått. Då och då tog Poeten en klunk vatten.
Varför de medelålders männen satt i salongen vet jag inte. De var mest intresserade av om man kunde dricka öl när man satt i sin sits och kollade sina sociala medier på mobilskärmar som lyste som små stålkastare i mörkret.
fjortonåringen, som vet vikten av att begränsa sin skärmtid, stirrade på scenen. Först i misstro, sedan förbryllad – och så småningom (efter ungefär två timmar) lite uttråkad. Där stod en ensam man och läste dikt efter dikt utantill, om tåg, gräs och stenar.
Att kalla föreställningen för diktläsning vore missvisande. Det var en föreställning, en sorts freejazzföreställning utan musik. Textrader som flödade, och precis när man trodde att man förstod – hittade en melodi – bytte de spår, slingrade sig längs en dammig grusväg innan de landade i en liten glänta, fortsatte ut genom ett fönster, virade runt publiken som en kofta.
Maträtt.
Med en knäpp handrörelse markerade Poeten slutet på dikten och den applåden var väntad.
På Taylor Swifts “Eras-turné” ingår det i att sjunga med till bron till “Cruel summer”. På Cirkus var det ingen som sjöng med. Men det blev nickningar, suckar, djupa andetag genom näsan. Och det blev jubel, vissling, trampande efter upphittarna.
Medan Poeten läste en dikt om idioti googlade medelålders män till höger tågtider. Kunde de hinna med tåget som gick 21.55?
Fjortonåringen åkte hem, fast besluten att boka biljetter till Sabrina Carpenter inom en mycket nära framtid.
Läs fler bokserier, texter om poesi eller andra texter av Elin Peters.
Äntligen stod Poeten i predikstolen och ett surr gick genom publiken. Fjortonåringen till vänster om mig gnällde inte, inte heller de medelålders männen till höger.
Fjortonåringen satt i salongen på grund av något slags kulturellt utbyte; Taylor Swift vs Bruno K Öijer. Om du har upplevt en fullsatt arena med en spektakulär scenshow och 50 000 personer iförda cowboystövlar som skriker i kör, är det bara rätt att du också får uppleva en fullsatt Cirkus med en tystlåten publik som andäktigt absorberar varje ord som Poeten i hatten yttrar från det mycket sparsamt dekorerad scen. Effekterna var begränsade till att strålkastaren ändrade färg från rött till blått. Då och då tog Poeten en klunk vatten.
Varför de medelålders männen satt i salongen vet jag inte. De var mest intresserade av om man kunde dricka öl när man satt i sin sits och kollade sina sociala medier på mobilskärmar som lyste som små stålkastare i mörkret.
fjortonåringen, som vet vikten av att begränsa sin skärmtid, stirrade på scenen. Först i misstro, sedan förbryllad – och så småningom (efter ungefär två timmar) lite uttråkad. Där stod en ensam man och läste dikt efter dikt utantill, om tåg, gräs och stenar.
Att kalla föreställningen för diktläsning vore missvisande. Det var en föreställning, en sorts freejazzföreställning utan musik. Textrader som flödade, och precis när man trodde att man förstod – hittade en melodi – bytte de spår, slingrade sig längs en dammig grusväg innan de landade i en liten glänta, fortsatte ut genom ett fönster, virade runt publiken som en kofta.
Maträtt.
Med en knäpp handrörelse markerade Poeten slutet på dikten och den applåden var väntad.
På Taylor Swifts “Eras-turné” ingår det i att sjunga med till bron till “Cruel summer”. På Cirkus var det ingen som sjöng med. Men det blev nickningar, suckar, djupa andetag genom näsan. Och det blev jubel, vissling, trampande efter upphittarna.
Medan Poeten läste en dikt om idioti googlade medelålders män till höger tågtider. Kunde de hinna med tåget som gick 21.55?
Fjortonåringen åkte hem, fast besluten att boka biljetter till Sabrina Carpenter inom en mycket nära framtid.
Läs fler bokserier, texter om poesi eller andra texter av Elin Peters.
Äntligen stod Poeten i predikstolen och ett surr gick genom publiken. Fjortonåringen till vänster om mig gnällde inte, inte heller de medelålders männen till höger.
Fjortonåringen satt i salongen på grund av något slags kulturellt utbyte; Taylor Swift vs Bruno K Öijer. Om du har upplevt en fullsatt arena med en spektakulär scenshow och 50 000 personer iförda cowboystövlar som skriker i kör, är det bara rätt att du också får uppleva en fullsatt Cirkus med en tystlåten publik som andäktigt absorberar varje ord som Poeten i hatten yttrar från det mycket sparsamt dekorerad scen. Effekterna var begränsade till att strålkastaren ändrade färg från rött till blått. Då och då tog Poeten en klunk vatten.
Varför de medelålders männen satt i salongen vet jag inte. De var mest intresserade av om man kunde dricka öl när man satt i sin sits och kollade sina sociala medier på mobilskärmar som lyste som små stålkastare i mörkret.
fjortonåringen, som vet vikten av att begränsa sin skärmtid, stirrade på scenen. Först i misstro, sedan förbryllad – och så småningom (efter ungefär två timmar) lite uttråkad. Där stod en ensam man och läste dikt efter dikt utantill, om tåg, gräs och stenar.
Att kalla föreställningen för diktläsning vore missvisande. Det var en föreställning, en sorts freejazzföreställning utan musik. Textrader som flödade, och precis när man trodde att man förstod – hittade en melodi – bytte de spår, slingrade sig längs en dammig grusväg innan de landade i en liten glänta, fortsatte ut genom ett fönster, virade runt publiken som en kofta.
Maträtt.
Med en knäpp handrörelse markerade Poeten slutet på dikten och den applåden var väntad.
På Taylor Swifts “Eras-turné” ingår det i att sjunga med till bron till “Cruel summer”. På Cirkus var det ingen som sjöng med. Men det blev nickningar, suckar, djupa andetag genom näsan. Och det blev jubel, vissling, trampande efter upphittarna.
Medan Poeten läste en dikt om idioti googlade medelålders män till höger tågtider. Kunde de hinna med tåget som gick 21.55?
Fjortonåringen åkte hem, fast besluten att boka biljetter till Sabrina Carpenter inom en mycket nära framtid.
Läs fler bokserier, texter om poesi eller andra texter av Elin Peters.
Äntligen stod Poeten i predikstolen och ett surr gick genom publiken. Fjortonåringen till vänster om mig gnällde inte, inte heller de medelålders männen till höger.
Fjortonåringen satt i salongen på grund av något slags kulturellt utbyte; Taylor Swift vs Bruno K Öijer. Om du har upplevt en fullsatt arena med en spektakulär scenshow och 50 000 personer iförda cowboystövlar som skriker i kör, är det bara rätt att du också får uppleva en fullsatt Cirkus med en tystlåten publik som andäktigt absorberar varje ord som Poeten i hatten yttrar från det mycket sparsamt dekorerad scen. Effekterna var begränsade till att strålkastaren ändrade färg från rött till blått. Då och då tog Poeten en klunk vatten.
Varför de medelålders männen satt i salongen vet jag inte. De var mest intresserade av om man kunde dricka öl när man satt i sin sits och kollade sina sociala medier på mobilskärmar som lyste som små stålkastare i mörkret.
fjortonåringen, som vet vikten av att begränsa sin skärmtid, stirrade på scenen. Först i misstro, sedan förbryllad – och så småningom (efter ungefär två timmar) lite uttråkad. Där stod en ensam man och läste dikt efter dikt utantill, om tåg, gräs och stenar.
Att kalla föreställningen för diktläsning vore missvisande. Det var en föreställning, en sorts freejazzföreställning utan musik. Textrader som flödade, och precis när man trodde att man förstod – hittade en melodi – bytte de spår, slingrade sig längs en dammig grusväg innan de landade i en liten glänta, fortsatte ut genom ett fönster, virade runt publiken som en kofta.
Maträtt.
Med en knäpp handrörelse markerade Poeten slutet på dikten och den applåden var väntad.
På Taylor Swifts “Eras-turné” ingår det i att sjunga med till bron till “Cruel summer”. På Cirkus var det ingen som sjöng med. Men det blev nickningar, suckar, djupa andetag genom näsan. Och det blev jubel, vissling, trampande efter upphittarna.
Medan Poeten läste en dikt om idioti googlade medelålders män till höger tågtider. Kunde de hinna med tåget som gick 21.55?
Fjortonåringen åkte hem, fast besluten att boka biljetter till Sabrina Carpenter inom en mycket nära framtid.
Läs fler bokserier, texter om poesi eller andra texter av Elin Peters.
Äntligen stod Poeten i predikstolen och ett surr gick genom publiken. Fjortonåringen till vänster om mig gnällde inte, inte heller de medelålders männen till höger.
Fjortonåringen satt i salongen på grund av något slags kulturellt utbyte; Taylor Swift vs Bruno K Öijer. Om du har upplevt en fullsatt arena med en spektakulär scenshow och 50 000 personer iförda cowboystövlar som skriker i kör, är det bara rätt att du också får uppleva en fullsatt Cirkus med en tystlåten publik som andäktigt absorberar varje ord som Poeten i hatten yttrar från det mycket sparsamt dekorerad scen. Effekterna var begränsade till att strålkastaren ändrade färg från rött till blått. Då och då tog Poeten en klunk vatten.
Varför de medelålders männen satt i salongen vet jag inte. De var mest intresserade av om man kunde dricka öl när man satt i sin sits och kollade sina sociala medier på mobilskärmar som lyste som små stålkastare i mörkret.
fjortonåringen, som vet vikten av att begränsa sin skärmtid, stirrade på scenen. Först i misstro, sedan förbryllad – och så småningom (efter ungefär två timmar) lite uttråkad. Där stod en ensam man och läste dikt efter dikt utantill, om tåg, gräs och stenar.
Att kalla föreställningen för diktläsning vore missvisande. Det var en föreställning, en sorts freejazzföreställning utan musik. Textrader som flödade, och precis när man trodde att man förstod – hittade en melodi – bytte de spår, slingrade sig längs en dammig grusväg innan de landade i en liten glänta, fortsatte ut genom ett fönster, virade runt publiken som en kofta.
Maträtt.
Med en knäpp handrörelse markerade Poeten slutet på dikten och den applåden var väntad.
På Taylor Swifts “Eras-turné” ingår det i att sjunga med till bron till “Cruel summer”. På Cirkus var det ingen som sjöng med. Men det blev nickningar, suckar, djupa andetag genom näsan. Och det blev jubel, vissling, trampande efter upphittarna.
Medan Poeten läste en dikt om idioti googlade medelålders män till höger tågtider. Kunde de hinna med tåget som gick 21.55?
Fjortonåringen åkte hem, fast besluten att boka biljetter till Sabrina Carpenter inom en mycket nära framtid.
Läs fler bokserier, texter om poesi eller andra texter av Elin Peters.
Äntligen stod Poeten i predikstolen och ett surr gick genom publiken. Fjortonåringen till vänster om mig gnällde inte, inte heller de medelålders männen till höger.
Fjortonåringen satt i salongen på grund av något slags kulturellt utbyte; Taylor Swift vs Bruno K Öijer. Om du har upplevt en fullsatt arena med en spektakulär scenshow och 50 000 personer iförda cowboystövlar som skriker i kör, är det bara rätt att du också får uppleva en fullsatt Cirkus med en tystlåten publik som andäktigt absorberar varje ord som Poeten i hatten yttrar från det mycket sparsamt dekorerad scen. Effekterna var begränsade till att strålkastaren ändrade färg från rött till blått. Då och då tog Poeten en klunk vatten.
Varför de medelålders männen satt i salongen vet jag inte. De var mest intresserade av om man kunde dricka öl när man satt i sin sits och kollade sina sociala medier på mobilskärmar som lyste som små stålkastare i mörkret.
fjortonåringen, som vet vikten av att begränsa sin skärmtid, stirrade på scenen. Först i misstro, sedan förbryllad – och så småningom (efter ungefär två timmar) lite uttråkad. Där stod en ensam man och läste dikt efter dikt utantill, om tåg, gräs och stenar.
Att kalla föreställningen för diktläsning vore missvisande. Det var en föreställning, en sorts freejazzföreställning utan musik. Textrader som flödade, och precis när man trodde att man förstod – hittade en melodi – bytte de spår, slingrade sig längs en dammig grusväg innan de landade i en liten glänta, fortsatte ut genom ett fönster, virade runt publiken som en kofta.
Maträtt.
Med en knäpp handrörelse markerade Poeten slutet på dikten och den applåden var väntad.
På Taylor Swifts “Eras-turné” ingår det i att sjunga med till bron till “Cruel summer”. På Cirkus var det ingen som sjöng med. Men det blev nickningar, suckar, djupa andetag genom näsan. Och det blev jubel, vissling, trampande efter upphittarna.
Medan Poeten läste en dikt om idioti googlade medelålders män till höger tågtider. Kunde de hinna med tåget som gick 21.55?
Fjortonåringen åkte hem, fast besluten att boka biljetter till Sabrina Carpenter inom en mycket nära framtid.
Läs fler bokserier, texter om poesi eller andra texter av Elin Peters.
Äntligen stod Poeten i predikstolen och ett surr gick genom publiken. Fjortonåringen till vänster om mig gnällde inte, inte heller de medelålders männen till höger.
Fjortonåringen satt i salongen på grund av något slags kulturellt utbyte; Taylor Swift vs Bruno K Öijer. Om du har upplevt en fullsatt arena med en spektakulär scenshow och 50 000 personer iförda cowboystövlar som skriker i kör, är det bara rätt att du också får uppleva en fullsatt Cirkus med en tystlåten publik som andäktigt absorberar varje ord som Poeten i hatten yttrar från det mycket sparsamt dekorerad scen. Effekterna var begränsade till att strålkastaren ändrade färg från rött till blått. Då och då tog Poeten en klunk vatten.
Varför de medelålders männen satt i salongen vet jag inte. De var mest intresserade av om man kunde dricka öl när man satt i sin sits och kollade sina sociala medier på mobilskärmar som lyste som små stålkastare i mörkret.
fjortonåringen, som vet vikten av att begränsa sin skärmtid, stirrade på scenen. Först i misstro, sedan förbryllad – och så småningom (efter ungefär två timmar) lite uttråkad. Där stod en ensam man och läste dikt efter dikt utantill, om tåg, gräs och stenar.
Att kalla föreställningen för diktläsning vore missvisande. Det var en föreställning, en sorts freejazzföreställning utan musik. Textrader som flödade, och precis när man trodde att man förstod – hittade en melodi – bytte de spår, slingrade sig längs en dammig grusväg innan de landade i en liten glänta, fortsatte ut genom ett fönster, virade runt publiken som en kofta.
Maträtt.
Med en knäpp handrörelse markerade Poeten slutet på dikten och den applåden var väntad.
På Taylor Swifts “Eras-turné” ingår det i att sjunga med till bron till “Cruel summer”. På Cirkus var det ingen som sjöng med. Men det blev nickningar, suckar, djupa andetag genom näsan. Och det blev jubel, vissling, trampande efter upphittarna.
Medan Poeten läste en dikt om idioti googlade medelålders män till höger tågtider. Kunde de hinna med tåget som gick 21.55?
Fjortonåringen åkte hem, fast besluten att boka biljetter till Sabrina Carpenter inom en mycket nära framtid.
Läs fler bokserier, texter om poesi eller andra texter av Elin Peters.
Äntligen stod Poeten i predikstolen och ett surr gick genom publiken. Fjortonåringen till vänster om mig gnällde inte, inte heller de medelålders männen till höger.
Fjortonåringen satt i salongen på grund av något slags kulturellt utbyte; Taylor Swift vs Bruno K Öijer. Om du har upplevt en fullsatt arena med en spektakulär scenshow och 50 000 personer iförda cowboystövlar som skriker i kör, är det bara rätt att du också får uppleva en fullsatt Cirkus med en tystlåten publik som andäktigt absorberar varje ord som Poeten i hatten yttrar från det mycket sparsamt dekorerad scen. Effekterna var begränsade till att strålkastaren ändrade färg från rött till blått. Då och då tog Poeten en klunk vatten.
Varför de medelålders männen satt i salongen vet jag inte. De var mest intresserade av om man kunde dricka öl när man satt i sin sits och kollade sina sociala medier på mobilskärmar som lyste som små stålkastare i mörkret.
fjortonåringen, som vet vikten av att begränsa sin skärmtid, stirrade på scenen. Först i misstro, sedan förbryllad – och så småningom (efter ungefär två timmar) lite uttråkad. Där stod en ensam man och läste dikt efter dikt utantill, om tåg, gräs och stenar.
Att kalla föreställningen för diktläsning vore missvisande. Det var en föreställning, en sorts freejazzföreställning utan musik. Textrader som flödade, och precis när man trodde att man förstod – hittade en melodi – bytte de spår, slingrade sig längs en dammig grusväg innan de landade i en liten glänta, fortsatte ut genom ett fönster, virade runt publiken som en kofta.
Maträtt.
Med en knäpp handrörelse markerade Poeten slutet på dikten och den applåden var väntad.
På Taylor Swifts “Eras-turné” ingår det i att sjunga med till bron till “Cruel summer”. På Cirkus var det ingen som sjöng med. Men det blev nickningar, suckar, djupa andetag genom näsan. Och det blev jubel, vissling, trampande efter upphittarna.
Medan Poeten läste en dikt om idioti googlade medelålders män till höger tågtider. Kunde de hinna med tåget som gick 21.55?
Fjortonåringen åkte hem, fast besluten att boka biljetter till Sabrina Carpenter inom en mycket nära framtid.
Läs fler bokserier, texter om poesi eller andra texter av Elin Peters.
