Södra Sverige artikel från den 11 november uppmärksammats. “Scanias bästa studenter kan inte läsa böcker: ‘Can’t take it'”, löd rubriken.
Man kunde förstås välja glädje. Texten saknar verkligen inte underhållningsvärde. Här har vi studenter på tunga universitetskurser, socionomer, tandläkare, arkitekter – och de kan inte läsa en bok. Stick “Doctor Glass” i händerna och de blir helt förvirrade.
Böckerna är för långa, eleverna kan bara läsa i punktform, de förstår inte ord – vad är ett nav? Vissa orkar inte ens med informationstexter om utbildningen de går: de “orkar inte läsa”.
Men de som studerar litteraturhistoria? Här kommer vi säkert att hitta dem, de som ser nirvana i att mysa i soffan med en kopp te och “Bröderna Karamazov”?
Jo: “De här eleverna ska vara väldigt bra på att läsa långa böcker. Men det är de inte”, säger Elisabeth Friis, lektor i äldre litteraturhistoria i Lund: “De har helt enkelt inte läst boken vi ska läsa. De säga att de har lyssnat på boken eller läst om den på nätet.”
Som jag sa, du kunde ha skrattat till eländet. Men Lundastudenterna är inte huvudproblemet utan ett av otaliga symptom. Den svenska läs- och språkkrisen är på väg att bli en akut psykisk sjukdom.
Böckerna är för långa, eleverna kan bara läsa i punktform, de förstår inte ord – vad är ett nav?
Hur är det på förskolan? Ja, det är här allt grundas. Tidningen Vi lärare – som granskar läskrisen på ett fantastiskt sätt – presenterade nyligen tre studier från storstäderna.
Stockholm: Förskolepersonalens svenskakunskaper inom tre utsatta områden är inte alls på topp. “Det krävs stora förändringar.”
Göteborg: 75 procent av 4–5-åringarna i Norra Biskopsgården har ett mycket sämre ordförråd än jämförbara barn. “2 000 ord vid skolstarten mot de vanliga 6 000.”
Malmö: Hälften av fyraåringarna i Rosengård klarade inte språkkraven i BVC:s prov 2021. Halvan.
Visst sipprar det uppåt. Läskrisen i svensk skola är väl dokumenterad. Mer än var femte elev lämnar skolan utan att kunna läsa och skriva och Sverige rasar i läsförståelseproven i Pisa. På en Almega seminarium nyligen framkom att endast 29 procent av svenska 15-åringar läser varje vecka. När de fyller 18 är det bara 15 procent.
Skolinspektionen i år granskat 25 grundskolors arbete med att få barn att läsa mer. Slutsatsen var skarp: “Alla skolor i granskningen behöver höja kvaliteten på sitt arbete med läsfrämjande insatser.” Alla skolor.
Sedan går vi tillbaka till universitetet. Hur är läget bland dem som ska lära våra barn att läsa och ge dem både kunskap om och (i turliga fall) kärlek till svenska språket?
Ja tack. Det är så illa att om man höjer kraven på lärarutbildningen, och bara tar in de som har minst C i svenska, så skulle hälften av eleverna försvinna.
Detta särskilda krav är på gång i en utredning, skriver Vi läraremen effekten skulle bli “katastrofal”, enligt Petra Pauli, prefekt vid Lärarhögskolan i Borås. Det “skulle drabba en del av de grupper som den utökade rekryteringen riktar sig till, till exempel studenter från studievana miljöer eller de som har annat modersmål än svenska”, säger hon.
Och ja, där har vi en typisk intressekonflikt. Men det kanske är viktigare att de blivande lärarna pratar vettig svenska än att rekryteringen “breddas”?
Men framför allt är läsning och litteratur en nyckel till vår kultur, vårt samhälle och vår historia – och till andras.
Något är ruttet när det gäller det svenska skolväsendets relation till läsning och språk. Det är tragiskt av flera anledningar. Delvis är läsning nyttigt: forskning visar att det förbättrar hjärnan, motverkar stress och minskar risken för demens.
Men framför allt är läsning och litteratur en nyckel till vår kultur, vårt samhälle och vår historia – och till andras. Och inte minst till vår egen själ.
På ett sätt måste det vara ganska fint att vara skolpolitiker idag. Det finns så mycket att förbättra. De goda nyheterna i allt detta är att många människor äntligen verkar ha vaknat till problemet, och att motvind kan vara på väg.
Just nu pågår utredningar om ett nytt betygssystem, en ny läroplan som ska förstärka läsningen och hur man kan öka säkerhet och studiefred. Regeringen har gjort vad som förhoppningsvis bara är en första budgetsatsning på läsning.
Två motstridiga politiska strömningar har fört ner skolan i det djupa hålet där den är idag. Först en progressiv syn på kunskap och skola som ville kasta ut all traditionell pedagogik och gå mot framtiden med en skärm i handen på ett lågaffektivt sätt.
Därefter en valfrihetsreform som i grund och botten var vettig men som tilläts gå utom kontroll, och som ledde till ohämmat vinstjag, konkurs i skolgrupper och nöjdhetsbetyg.
En lärare tror i en debattartikel att ordning och reda i skolan är “en auktoritär skolmodell” i en värld “där fascismens vindar blåser”.
De mest fundamentalistiska marknadsvännerna har tack och lov svalnat. Behåll valfriheten men skruva till så att sorterna försvinner – det är en rimlig princip.
Men de progressiva pedagogerna är mer envisa märks det när man repar den senaste tidens skoldebatt. (Allmän) utbildning ses fortfarande på vissa håll som förtryck, regler som diktatur.
A lärare menar i en debattartikel att ordning i skolan är “en auktoritär skolmodell” i en värld “där fascismens vindar blåser”. A professor och docent i pedagogik hävdar å sin sida att minskad elevmakt (och därmed större inflytande för skolans vuxna) är ett brott mot barnkonventionen, vilket leder till att svenskarna blir “demokratins fiender”.
Har du inte kunnat bestämma dig? tillräckligt länge vill jag skrika. Har du inte haft kontroll över skolan i decennier? Är du nöjd med hur det blev, med ett utbildningssystem där två av tio elever säga att det sällan eller aldrig är arbetsuppehåll på lektionerna?
Ett system där femåringarna inte kan prata och litteraturstudenterna inte kan läsa.
Läs också:
Isobel Hadley-Kamptz: Chefsläkaren som avbröt regionens presskonferens är en hjälte
Lisa Magnusson: Nytorgsmannen borde aldrig ha blivit fri
