Människor födda under åren kring 1970 minns förstås nyromantiken, synthpoppens representant men, ännu viktigare, punkens arvtagare. Efter att 1970-talets musikscene bombarderade oss med först plakat politiska broschyrer, sedan punkens gitarrbaserade hyperrealism, var fältet fritt för eskapism, skönhet – känsla framför förnuft.
När jag besöker “Romantik – ett sätt att se”, Nationalmuseums fantastiska initiativ, grips jag av skam. Aldrig tidigare har jag helt förstått varför band som Ultravox, Spandau Ballet och Lustans lakejer sorterades under namnet nyromantiker. Parallellerna mellan de påhittade “ungmoderna” 1981 och 1800-talskonstnärer som Peder Balke, Caspar David Friedrich och Eugène Delacroix är mycket tydligare än jag insåg.
Precis som New Romantics i London revolterade dessa urromantiker mot förnuft, rationalitet, petit meter och smuts. De gjorde det genom att sträcka sig inåt mot det känslomässiga, men också mot oändligheten, mot det vackra – det eviga. Romantisk konst är fruktig, obskyr och mättad med syre, långt ifrån dikter och normer.
Alla dessa dånande landskap; det finns så mycket värld att utforska, så många upplevelser att låta flöda genom personen. “Allt är politik”, lyder en fruktansvärd slogan. Ingenting är politik, svarar romantikern, politik är ingenting.
De gjorde uppror genom att sträcka sig inåt mot det känslomässiga.
Och så kommer nästa tanke. Är vi redan inne i en nyromantik? Kanske är “Romance – a way of seeing” så infernaliskt skickligt curerad att det blir slutsatsen som tittaren knappast kan undvika, efter detta hemska 2024.
Lägger vi inte märke till hur naturen återigen mystifieras, efter att länge ha blivit behandlad som en vara och skändad av sopberg och mänskliga våldtäktsmaskiner? Fascineras vi inte av naturens hämnd – då vulkanutbrott, nu översvämningar?
Börjar inte en dogmatisk (eller frånvarande) gudstro också söka sig närmare mystiken? Är inte Georg Friedrich Kerstings målning “Ung kvinna syr i ljuset av en lampa” – som exemplifierar Biedermeierstilens längtan efter ett lugnt spartanskt hem – en gammelmormor till dagens handelsfruar?
“Horisonten som gjorde romantikernas lära om natur, historia, poesi och det vackra meningsfulla har gått förlorat med industrialismen och 1900-talets katastrofer”, skriver Horace Engdahl i “The Romantic Text: An Essay in Nine Sections” från 1986.
Man kan lika gärna hävda att katastroferna under det tjugoförsta århundradet har gjort dem lika viktiga som någonsin tidigare.
Är hela historien kanske en kamp mellan rationalitet och romantik? I så fall vet du i vilket läger du kan räkna mig.
Läs mer:
Gina Gustavsson: Det är kittlande att låta sig trollbindas av romantik – men inte ofarligt
Lisa Magnusson: Slarv med sekretess är förödande för dem som lever gömda
