Gerd Göran, 105, och Lars Lerin, 69, har varit vänner i över 50 år: ”Det är livet”

Lars Lerin, 70, har en tv-serie på gång om hur det är att bli gammal.

Gerd Göran har redan resultat – hon fyller snart 106 år.

– Jag är väldigt nöjd med mina år. Det finns alltid något som spelar inuti en! säger hon.

Båda är artister och de har känt varandra i decennier.

– Det har gått över 50 år sedan vi träffades för första gången, säger Lars Lerin.

Han har besökt många gånger i Sångshyttan utanför Hällefors, där Gerd Göran och hennes man Niklas bodde nära naturen, med ängar, planteringar och en magnifik utsikt över sjön.

“Då är du känd”

– Jag var tonåring första gången jag kom dit, säger Lars Lerin.

– Ibland får jag vara mentor till Lars och då tänker jag “var mentor till Lars Lerin, då är du känd!”. Jag känner ingen i Sverige som är så känd som du, säger Gerd och skrattar.

Vilket är det bästa rådet du fått av Gerd?

– Att jag ska gå på konstskola. Jag trodde att jag tidigt var färdig konstnär, ställde ut och det var allt för tidigt. Då var Niklas och Gerd väldigt duktiga, för de trodde att jag skulle komma före mig själv, säger Lars Lerin.

– Du behöver gå på en konstskola och lära känna andras verk och jämföra dig själv. Det blir en ny känsla då, säger Gerd Göran.

– Det var trots allt mycket energi och inspiration att komma dit och träffa Gerd och Niklas. Den miljön och allt, måleri och skulpturer, säger han.

– Vi bodde nog väldigt bra där, säger Gerd.

Det gröna huset är borta

I dag har hon lämnat Sångshyttan och ska i sommar bo i en lägenhet på Källan i Skåre, bara en bit från det gröna huset där hon bodde som barn. Det huset finns inte längre, men tittar man noga från balkongen kan man se resterna av en allé i snåret på en tomt bortom några tak.

– Ibland har vi gått dit och vi har haft fest där också i allén, säger Gerd Göran.

Klarälven ligger också i närheten:

– Där nere vid sjöboden lärde vi oss simma. Farfar hade ett fiskespö med ett band som vi hade runt midjan och där skulle vi bada. Vi var fem-sex år när vi lärde oss simma, minns Gerd.

“Stå där och sken”

När Lars Lerin och idag nyheter besöker hennes nya hem bjuder hon på kaffe på en matservis hon köpt i antikaffären i Molkom, där hon hade en utställning i somras. Det är ett vackert Carl Malmsten bord med stoppade stolar.

– Det här är Estrid Ericsons tyger. De stod där och lyste! säger Gerd Göran och tycker att det känns spännande och roligt att få en ny start i livet vid 105 års ålder.

Hon tog beslutet att flytta efter att hon ramlade och bröt lårbenshalsen i maj. Det blev sjukhusvistelse, men hon har återhämtat sig.

– En sådan paus kunde ha skadat mig resten av livet, men de säger att jag är förvånansvärt bra. Det gick snabbt över och jag har inte det minsta ont när jag går.

Men dansar du fortfarande hemma i köket?

– Ja, men jag kan tyvärr inte lämna rullatorn. För jag kan inte göra något mer nu!

“Vänlig atmosfär här”

Hon saknar inte Sånghyttan. Flytten var faktiskt en nystart, vid 105 års ålder.

– Jag trivs jättebra. Det är en så vänlig atmosfär här på Källan. Vi har det bra här, säger hon och berättar att hennes syster också bor på Källan.

– Vad trevligt att du blir förföljd, säger Lars.

– Ja, det är konstigt. Mamma bodde här också förresten, säger Gerd.

Lägenheten har väl utvalda konstverk på väggarna. En del har hon gjort själv, men det finns även verk av barn och barnbarn som också blivit konstnärer.

“Händerna har kul”

Numera ser Gerd för dåligt för att måla själv, men har fortfarande inte slutat skapa.

– Jag låter mig inte gå ner på något sätt.

Nu virkar hon istället.

– Jag skulle vilja ha något i mina händer. Jag ser ingenting, men jag känner det i mina händer och kanske bär bort det på något sätt och så låter jag det bära iväg och så gör jag något av det. Händer har kul! säger hon.

– Det var ett väldigt bra uttryck, säger Lars Lerin.

– Ja, och det tycker jag är rätt uttryck. Man vill skapa och göra något med händerna, säger Gerd.

– Och det ligger ända in i hjärtats rot, säger Lars.

– Jag vill känna en energi och lite glädje varje dag. Så är livet, för att upprätthålla det. Att alltid ha något på gång och hitta på något, om det också är i största enkelhet. Jag har nog lätt för att bli glad över saker, säger Gerd.

Hamnade i tv-soffan

Nu har hon en kommande utställning att se fram emot. I slutet av januari ställer hon ut med Lars på Sandgrund.

– Det blir tredje gången. Första gången var det ganska uppståndelse. Vi hamnade i soffan på morgonen och tittade på tv, säger hon.

– Du hade gjort ett nät, fullt med ormar och elaka grejer om internet och sånt. Det handlade om näthat, minns Lars Lerin.

Nu blir hon den första att dyka upp som gästutställare när konsthallen öppnar efter tre veckors stängning för renovering (vecka 2, 3 och 4).

– Det ska innehålla mattor, som är de fyra årstiderna och de fyra elementen, och Golfströmmen ingår också. Och Klarälven, säger hon.

Färgglada smulor

Hon vill också ställa ut de virkade verken.

– Jag har två fulla påsar. Ska jag slå ut dem på golvet här så att du kan se? föreslår hon.

Sagt och gjort. Lådorna genomsöks och snart faller färgglada smulor ut.

– Först trodde jag att jag skulle göra rutor, men allt visade sig vara möjligt. Vad för konstiga saker blev det här? Jag börjar på en och sedan stannar jag kvar ett tag och sedan tar jag nästa och precis som det är hade jag alla dessa.

“Det är föga hjälpsamt”

Det låter lite som åren som läggs på varandra när tiden tickar på. Gerd Göran fyller 106 år den 5 januari.

– När har de här åren gått? 106 år… men vad är du då, Lars? säger hon.

– Jag är 70.

– Ja, ni kommer bra överens också! Det är föga hjälpsamt, skrattar Gerd.

I Lars Lerins kommande tv-serie, som börjar sändas den 7 januari, finns det mycket med åldrandet att göra. I programserien träffar han åtta äldre för att måla tillsammans, åka på utflykter och prata.

Gerd Göran tycker inte att man ska vara rädd för att bli äldre.

– Nej, jag är väldigt nöjd med mina år. Det är alltid något som spelar inuti en. Jag har alltid haft en viss inre livsglädje i mig. Jag känner energier i mig och tycker om att träffa människor, jag har känt mig inspirerad och förväntar mig att något bra kan hända.