En packning på stranden – idag nyheter

Kuddar, blöjor, en hårborste, jeans i barnstorlek, medicinflaskor. Och så, den nu solblekta, gula, lilla vinterjackan.

Vilka var de? Är de vid liv? Hur gjorde de?

Och så denna tanke: Det här är vad de fruktar. Vill att vi ska vara rädda för.

Efter de mest otillgängliga delarna av stränderna kan man fortfarande se flytvästar 20, 30 meter ner. De som var strandsatta på Lesbos 2015 och 2016.

Båtar kommer fortfarande iland på ön Lesvos i den grekiska övärlden. Men flykten har tagit andra vägar nu. Det har naturligtvis inte tagit slut, för människans längtan efter frihet och ett bättre liv är stark, så stark att när vi tvingas till det är vi beredda att dö för det. Ett drivkraftsavtal mellan EU och Turkiet om gränsövervakning kan inte upphöra.

Varför de come är påtagligt när vi står där på stranden och ser Turkiet på andra sidan sundet. Det är nära, så nära att andra omständigheter bara kunde ha lett till en enda tanke på stranden på andra sidan; vi kan hantera det, vi kan komma över det.

Turkiet är så nära att man nästan kan röra det.

Men som svensk tvingas man aldrig tänka den tanken. För dig är det bara ett geografiskt avstånd. Inte liv och död, inte en fråga om frihet eller fångenskap.

Men någon med små barn har tvingats tänka det. Packade en liten, gul vinterjacka till ett barn. Blöjor för en annan. Binder till sig själv. Hårborste. Mediciner.

Nu ligger packningen där på stranden. Vitnar om hur lika vi är varandra. Hur absurt det är att det är det som utmålas som hotet mot Sverige.

Inte de ultrarika och klyftorna som byggts av politikerna.

Inte krigen som dödar och lemlästar.

Det är detta de vill att vi ska vara rädda för.

Namnlösa människor, mer utsatta än vi själva. Desperat.

Människor med så lite att förlora att de lämnar sina hem och packar det nödvändigaste.

Kan du ens föreställa dig det?

Jag kan inte göra det.

Lämnar min lägenhet, lämnar min familj, lämnar mitt hemland.

Att stå på en strand och se ut över ett sund och hoppas överleva resan över.

Lite längre borta finns UNHCR:s lägret kvar.

IKEAs hus för flyktingläger står prydligt uppradade. Det verkar vara tomt. En vakt sitter utanför portarna i den brutala hettan och surfar på sin mobil.

Dagens tidigare publicerade Dagens Arena ett reportage om Lesbos. Folk är arga, inte på dem som kommit, och fortsätter komma, utan på politikerna som inte tar ansvar.

Nästan ingen av de som kommer stannar på Lesvos, många vill åka till Tyskland för att jobba.

Jag tänker på flykten som följde efter krigen. Och i Sverige, som hamnat på fel sida av historien. Jag tänker på stötestenarna i Stockholm, på den på Kungsholmen som berättar om en man som fördrevs av oss mitt under andra världskriget, och senare dog i ett koncentrationsläger.

Och jag tänker på den här dagen. Julafton. Vi firar det till minne av Jesu födelse.

Den solblekta gula vinterjackan på stranden.

Vems armar värmde det aldrig?

Jag hoppas att allt gick bra.

Och att du hittade det du letade efter.