Avslöjade gängmördare – nekas permission av oro för attentat

Söndag kväll den 3 maj 2020. En lugn gata i Gamlestaden i Göteborg. En 33-årig man är på väg in i ett hus där familjen ska hålla en födelsedagsfest för hans syster.

Innan han når dörren träffas han av sju skott av två män beväpnade med en kalasjnikov och en pistol.

Det så kallade Gamlestadenmordet, en uppgörelse mellan två fraktioner i ett uppmärksammat kriminellt nätverk, är en av de mest omtalade i Göteborg de senaste åren.

Åtalet hade två hörnstenar: Dels äventyrades innehållet i kommunikationssystemet, dels det nästan unika faktum att den då 37-årige mannen följde uppmaningen från rättsväsendet och lade alla sina kort på bordet i polisen. förhör.

Han erkände inte bara sin roll som beställare av mordet och att han skaffat vapen. Han berättade också om de andra inblandade, deras kontonamn i chatten och hur allt var planerat.

Han förklarade sitt agerande med att han, efter att ha aldrig tidigare dömts för våldsbrott och med fast jobb och familj, kände sig maktlös då han inte fått hjälp av polisen när han och hans anhöriga utsatts för misshandel, mordbrand och utpressning till ett belopp av miljoner före mordet. Kontakterna med polisen innan mordet är bekräftade.

Krävde åklagarna att mannen ska besparas livstid och dömas till 17 år och 10 månaders fängelse för att han hjälpt till och “under överskådlig framtid kommer att leva under hot om allvarliga repressalier”.

Kammaråklagare Helena Treiberg Claeson var oroad över att straffet fortfarande var livstid. Hon sa då i DN:

– Vad ger domen för signaler till en person som ärligt berättar om brotten han begått?

Tingsrätten var således var oense med åklagarna om straffet, men väl om värdet av det mannen sa. Både tingsrätten och hovrätten konstaterade att det finns starka skäl att tro att han kommer att leva under allvarliga hot i framtiden.

För att skydda mannen placerade Kriminalvården honom de första åren i en så kallad Fenix-byggnad på Saltviksfängelset med extra hög säkerhet avsedd för landets farligaste fångar – men i avskildhet. Han fick också skyddad identitet. I dag vistas mannen på en annan sk Klass 1 anläggning.

För att minska skadorna av långa fängelsestraff kan Kriminalvården bevilja flygledighet, där man lämnar häktet under en kortare tid tillsammans med väktare.

Nu har mannen återigen ansökt om en, men fick återigen avslag.

I anstaltens beslut står det att mannen “har varit mycket isolerad i cirka fem år, varför en vistelse ute hade varit bra för hans välbefinnande”.

Avslaget motiveras med att om “en konfrontation” skulle inträffa under en lufthålsledighet är det stor risk för “mycket allvarligt eller dödligt våld samt risk för att tredje part kan komma till skada”, skriver de.

Eftersom en övervakad ledighet skulle kräva “extraordinära säkerhetsåtgärder” anses syftet inte väga tyngre än riskerna. Exakt samma motivering till avslag gav Saltviksanstalten i höstas.

Med anledning av avslaget återkommer en av åklagarna i Gamlestadsmålet, Linda Wiking, till vad de tidigare sagt:

– Vi var ganska överens om att det blir svårt att motivera en person som varit inblandad i grov brottslighet att delta om vi inte har något att erbjuda. Både vi åklagare och polisen var ganska förvånade över att han inte fick ett fast straff istället för livstid.

Att mannen nu nekas lufthål lämna säger Linda Wiking är upp till anstalten.

– Kriminalvården vet att en del av den kriminella världen kan vilja hämnas, och det är svårt för mig att hålla med om deras bedömning.

– Men det är också tråkigt att den här mannen måste sitta i fängelser med de farligaste klienterna. Han är isolerad inte för att han kan skada andra, utan för att inte bli sårad av andra.

Chefen för fängelset som nekat permission säger att de inte kan kommentera enskilda interner.

På DN:s fråga om han generellt ser det som ett problem om intagna inte kan få flygledighet på grund av risker för deras och kriminalvårdens säkerhet, svarar fängelsechefen i ett mejl:

“Från klass 1-institutionen där jag arbetar är svaret ja”.

Han skriver också: “Utifrån de hot som finns mellan olika grupper och mot enskilda intagna, samt hänsynslösheten och det dödliga våldet har vi tvingats se över alla riskbedömningar vid utflykter. I det ligger att vi måste säkerställa säkerheten för vår egen personal, de intagna och tredje part.”