Carl Frode Tillers ”Inringning” – socialrealistisk men orealistisk

Namsos är en bondestad på den norra norska kusten, lite norr om Trondheim. Staden har ungefär 8 000 invånare och är känd för … ja, i princip ingenting, som jag förstår det, även om den enligt Wikipedia “har brunnit ner två gånger under sin relativt korta historia”.

Kanske är det denna katastrofbenägna anonymitet som gör staden till en ovanligt passande miljö för Carl Frode Tillers romaner.

Det är något med den värld Tiller skildrar i “Inringning”, utgiven och hyllad i Norge 2007 och av någon anledning först nu översatt till svenska, vilket känns igen för alla skandinaviska småstadsbor. Om du var tonåring på åttiotalet känner du särskilt igen (med en generad rysning) det pretentiösa gymnasiegänget som är huvudpersonerna i romanen. De njuter av känslan av att bli missförstådda av sin fyrkantiga omgivning, läser Burroughs och Ginsberg, låtsas uppskatta Peter Greenaways filmer. “Vi odlade idén om Namsosborna som bönder och navelskådare och oss själva som öppna, nyfikna och med ett öga mot den stora världen”.

De är med andra ord den sortens varelser som gärna befolkar den skandinaviska bildningsromanen, även om den ibland har en tendens att ställa sig på sina huvudpersoners sida i deras heroiska kamp mot jävla Ändamål. Här ses de med en blick som är både empatisk och mycket tydlig med avseende på det begränsade och omogna i deras beteende och livsåskådning.

Det är desto mer anmärkningsvärt eftersom den blicken ofta är deras egen. Premissen för denna socialrealistiska roman är nämligen inte särskilt realistisk.

Det som då var “intressanta och fascinerande personlighetsdrag” framstår i efterhand som ett uttryck för de psykologiska problem som väntar alla inblandade

David, medlem i den så småningom upplösta gymnasietrion, har tappat minnet efter ett ospecificerat sammanbrott och ber i en tidningsannons alla som kände honom att fylla i det förflutna åt honom. Romanen – första delen av en trilogi – består till stor del av brev från sina närmaste där de berättar om sina upplevelser under uppväxten. Det är titelns “inringning” av deras gemensamma upplevelse, vilket givetvis visar sig vara fascinerande motsägelsefullt när det ses i efterhand och ur olika perspektiv.

Handlingen får en extra twist genom frågan som en av deltagarna ställer sig: har David verkligen tappat minnet, eller är detta ett “kompromisslöst” konstprojekt han håller på med, den sortens roliga “sociala experiment” som är den mer pretentiösa konsten världens version av busringning eller “Dold kamera”?

Den eventuella metanivån ger faktiskt den annars osannolika premissen ett skvätt plausibilitet. Romanens intellektuella ungdom ägnar sig gärna åt manipulativa spel med omvärlden, njuter av när föräldrar tar sin morbida jargong för genuina självmordsfantasier, betraktar deras poser och bisarra charader som ett uttryck för “konstnärens uppgift att dra ut vardagliga människor ur vardagen “.

En av romanerna många korrekta observationer är hur den typen av attityder effektivt bidrar till huvudpersonernas dysfunktionella existens senare i livet. Det som på den tiden var “intressanta och fascinerande drag i personligheten”, speglar en av romanens karaktärer, önskvärda uttryck för idealet att “vara främmande och sticka ut”, framstår i efterhand som ett uttryck för de psykologiska problem som väntar alla dem. inblandade.

Det är bara en av tillgångarna i en sällsynt nyanserad och observant roman. Med sitt lågmälda, effektiva språk och sitt tydliga öga för det psykologiska spelet mellan människor kan Tiller påminna om en svensk författare som Bengt Ohlsson. Trähusen i den lilla gården sticker ut med en nästan hypnotisk skärpa. Du känner risken för brand.

Läsa fler texter av Jesper Högström häroch fler av DN:s bokrecensioner här