Regeringen har nyligen lagt fram förslag om lättnader i strandskyddet. “Detta är ett viktigt steg i liberaliseringen av strandskyddet”, säger klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L).
Eftersom relieferna är begränsade till vattendrag under två meter och sjöar under en hektar är det förvisso ett steg i rätt riktning, men knappast den liberala reform landet behöver. Lättnaderna är också mindre än de förslag den S-ledda regeringen förhandlat fram inom ramen för januariöverenskommelsen. Sedan påverkade de även vattendrag skapade efter 1975.
Trots det har de rödgröna varit märkbart upprörda sedan regeringen meddelade sina tankar för ett knappt år sedan. “Det skulle innebära att det främst är de rika som får tillgång till stränderna”, dundrade Andrea Andersson Tay (V), i Dagens ETC (8/12 – 23). Miljöpartiets talesperson Daniel Helldén sa att strandskyddet är en “central del av folkets rätt”. (11/12 – 23).
Och så har det fortsatt att låta. “Så glad för allmänna rättigheter och strandskydd som ger oss möjlighet att njuta av natur och vatten även på platser som annars skulle kunna vara inhägnade och markerade med ‘privat'”, skrev MP:s riksdagsledamot Jan Riise den X när regeringen presenterade den promemoria (2/11 ).
Kritiken är felaktig. För det första är allmänna rättigheter och strandskydd inte samma sak. Allmänrätten handlar om allmänhetens tillgång till naturen. Strandskyddet begränsar möjligheten att använda den egna marken – oavsett om allmänheten har tillträde eller inte.
Att lätta på strandskyddet för de minsta vattendragen hotar därför inte Allas Rätt. Än mindre hotar det vad gemene man anser vara en strand. Det är ingen som badar i diken. Den som är allvarligt oroad över tillgången till natur och stränder bör istället verka för att allmänna rättigheter används med diskretion och respekt istället för att motarbeta äganderätt och lokal utveckling.
Det är också anmärkningsvärt att de rödgröna är så kritiska till ett förslag som är mindre ambitiöst än vad de själva kommit med. Det säger mycket om hur politik mer handlar om att motarbeta regeringen än att stå upp för vettiga förslag. Här är också de borgerliga partierna skyldiga, då de sa nej till ett bättre förslag än vad regeringen nu går vidare med.
För en utomstående är det svårt att förstå de politiska vändningarna kring strandskyddet. Eftersom både röda och blå regeringar har föreslagit lättnader borde det inte vara en stor sak. Ändå måste den placeras och trillas.
Alla parter bör därför fråga sig vad de vill med strandskyddet. Är det för att skydda känsliga ekosystem eller för att begränsa ägande och användarrättigheter? Är det rimligt att ett dike i skogen åtnjuter samma skydd som en populär badstrand? De som svarar ja måste kunna förklara varför.
Lättnaderna välkomnas, men de räcker inte. Om vi inte ens under en borgerlig regering kan få ett strandskydd som litar på att människor både kan och vill ta ansvar för sin mark, när kan vi få det?
Per-Ola Olsson/SNB
