Konsert
Kaah, Adam Taal, Luciia och N’nima
Scen: TMRW/TDAY på Maxim, Stockholm
“Det här är r’n’b, då kan man inte sitta ner”, säger Luciia och försöker få publiken att resa sig från sina bekväma stolar och dansa. Sångaren har en poäng, som även kan appliceras på stora delar av denna tillställning: Musiken som framförs kräver rörelse, men Maxim – den klassiska teatern som fått en mer musikfokuserad inriktning – har platserna kvar och därmed uppnår aldrig riktigt den atmosfär som Luciia letar efter och faktiskt förtjänar. Trots en liverytmsektion gästspel från Sabina Ddumba i tjusiga “Happens” och avslutande, utmärkta “U för en minut”, med snyggt omvända könsroller.
N’nima strax innan passar bättre med lokalen. Med sina lika jazziga eleganta som hypermoderna soulballader bygger hon suggestiva atmosfärer där hennes djupa röst sjunker in i texternas berättelser om relationella besvikelser. Föreställningen är tyvärr singback, men jag skulle vilja höra mer av henne med ett riktigt band. Snart.
Vid 43 år är Adam Taal, tidigare Adam Tensta, mer veteran än Luciia och N’nima. Det borde kanske tala till hans fördel, men den varierade sångkatalogen gör snarare att hans konsert faller i två delar. Inledningen kretsar kring den tidiga karriärens klubbiga höghastighetsrap med storhiten “My cool” och en nästan onödigt fläskig “Scared of the dark”, medan andra halvan tillsammans med bandet istället tar avstamp från det senaste albumet “Katarina”. Taals starka och personliga hyllning till sin döda mamma (“I wish you know my mother, she was incredible” som han uttrycker det i mellanspelet) gör slutfasen av konserten mer sökande och inåtvänd till sin karaktär, som sorg ofta är.
Även om delarna var för sig innehåller höjdpunkter, som det kaotiskt klara “Stockholm Paris” i första halvlek, gör skillnaden i ton dem svåra att förena. Dessutom, när konserten stannar i mitten på grund av ett långvarigt ljudproblem, är intrycket att Taal faktiskt gör två korta konserter snarare än en komposit.
På sätt och vis påverkar det ofrivilliga avbrottet också den efterföljande Kaah. Även om Sveriges största soulsångare är lika självklar och spektakulärt funkig som alltid, har många redan tröttnat och lämnat sina platser på Maxim för gott.
Läs fler konsertrecensioner och alla texter om musik
