Nyligen skickade Lantbrukarnas Riksförbund Region Nord ut ett brev till alla riksdagsledamöter i Tidöpartierna (DN 4/12). Där uttryckte de oro över tre icke-politiska tjänstemän som leder en utredning om artskydd.
Inte för att utredarna har agerat olämpligt. Men för att den ena har arbetat på Naturskyddsföreningen, medan de två andra, som är och har varit domare, ska ha bedömt eller yttrat sig i artskyddsärenden på ett sätt som missgynnat skogsägarna. På en direkt fråga säger även regionchef Gabriella Persson Turdell att det är dags att uppmärksamma deras bakgrund och vilka beslut de har tagit.
Det är lätt att kritisera att en seriös förening som LRF – vars riksorganisation nu tar avstånd från det inträffade – misstänker tre advokater på lösa grunder. Men oron pekar också på ett större socialt problem, där allt fler inte kan skilja på saker och människor.
Att det svenska tjänstemannaidealet består i att göra en objektiv bedömning, utan att blanda in sina egna ideal, är en kunskap som uppenbarligen gått förlorad. Det är helt enkelt många som knappt kan tänka sig att en opolitisk tjänsteman kan lämna privatpersonen hemma – i en tid då varje människas åsikt ofta anses ha lika stor vikt som forskarnas fakta.
Tankefelet gäller också politiker, där Tidöpartierna ville använda tjänstemän som verktyg.
Så ska det vara när det är yrket – inte personen – som talar.
För det var nog ingen slump att de lät nationalekonomen John Hassler, tidigare känd för att säga saker som att svensk klimatpolitik är överspelad, snabbt utreda den gröna politiken. Däremot kom det nog som en överraskning när han levererade skarpa rekommendationer – och några månader senare uttryckte besvikelse över att regeringen inte gick längre med omställningen eftersom “det har bråttom”.
Samma sak hände när nationalekonomen Joakim Ruistsom prisades i migrationskritiska kretsar efter att han 2018 skrivit en rapport om kostnaderna för flyktinginvandring, fick i uppdrag att utreda möjligheterna till ökad återvandring. Resultatet blev ingen uppmaning för många att gå ut. Istället konstaterade Ruist, efter noggrann undersökning, att han inte kunde hitta någon metod som leder till en kraftigt ökad emigration. Och dessutom skrev han att ett höjt bidrag för återvandring skulle vara potentiellt skadligt för integrationen.
I båda fallen var utredarna professionella och det finns ingen anledning att tro att artskyddsutredarna kommer att bete sig annorlunda. Så ska det vara när det är yrket – inte personen – som talar.
Läs mer:
Susanne Nyström: Alla gillar hårda lagar mot kriminella – tills en oskyldig tjej går dit
Susanne Nyström: Innerst inne har ingen någonsin velat riva “åsiktskorridoren”
