Vem har inte som ung humaniorastudent dragits till romantikens mörker, lyssnat på Schubert och läst Novalis? Du känner att du lider av förlusten av något onämnbart, och ingen speglar den känslan lika bra som romantikens konstnärer och författare. Jag hittade själv Caspar David Friedrichs målningar av fallfärdiga ruiner i disigt ljus på internet någon gång i tjugoårsåldern och häpnade över ljuset. Människorna på bilderna verkar mikroskopiskt små jämfört med de vidsträckta naturlandskapen. Liksom kompositören Franz Schuberts och poeten Wilhelm Müllers ensamma vandrare i “Winterreise” kan de också ha drivits ut i vildmarken av en vansinnig längtan som bara kan leda till döden.
Under årens lopp har min ungdoms romantiska vurm förskjutits till trottoarkanten. I sin recension av den just nu pågående romantiska utställningen på Nationalmuseum skriver Daniel Birnbaum om de romantiska poeternas existentiella törst och längtan efter det ouppnåeliga (DN 29/9).
Ungefär samtidigt som metrorevolutionen insåg jag hur ohållbart det är att tillämpa romantiska ideal på sitt eget privatliv. Det är bara inte så romantiskt med män som letar efter längtans blå blomma och har en törst som aldrig går att släcka – de är bara känslomässigt otillgängliga. När det efterlängtade föremålet dyker upp med längtan får hon påfallande ofta inte vara en hel människa med en fri vilja. Att samtiden har avförtrollat alla känslor genom att hamra in dem i psykologins begreppsapparat är visserligen tråkigt, men samtidigt ger namnet en kraft att frigöra sig från förtrollningen. Störtandet av allsmäktiga genier de senaste åren har också inneburit en nedmontering av det geniideal som hållit den västerländska kulturen i ett järngrepp sedan romantiken.
Ändå märker jag under rundturen på Nationalmuseum hur jag fortfarande dras till mörkret i romantikens visuella värld. Varför kan jag inte gå vidare? Jag ser målningar av ruiner, melankoliska barrträd och berg badade i ett mjölkigt, disigt sken och återigen fångas jag av ljuset. Jag förstår inte hur de uppnådde det, färgerna som användes måste ha varit mer kraftfulla än de som används idag, innehålla mer gift. Ljuset förmedlar att det finns något mer under det som är synligt. Utställningen har undertiteln “A way of seeing” och visst är den lite ironisk. För inom den romantiska filosofin koncentrerade man sig just på det som inte syns för ögat. Friedrich von Schelling och andra tyska filosofer ansåg att det fanns en djupare, mer fundamental värld gömd bakom det förnuftigt förnimbara, en värld som ständigt söks. Saker antogs inte bara vara vad de såg ut att vara. Naturen var en slumrande ande.
Vissa målningar visar fruktansvärda naturkatastrofer och skeppsvrak, men på något sätt har de alltid karaktären av ett äventyr. Slutet är inte bestämt, det finns hemliga vägar ut ur skuggorna. Det är en kontrast till vår tids upplevda visshet om hur allt kommer att bli (oundviklig förödelse, förintelse och utplåning). Även i romantikens mörka skuggor finns en känsla av frihet. Inte som de moderna verken i utställningen, som alla har en kompakt, innesluten atmosfär och visar en värld utan djup. De verkar alla vara målade i LED-ljus, även utomhusmotiven. Granskogen är platt som tapet, inga hemligheter lurar bakom träden. Människorna på bilderna vänder sig inåt precis som romantikerna runt 1800, men där finns inget av Novalis världsrum.
Litteraturvetaren och romantikforskaren Katarina Båth förklarar för mig att romantik är en motsägelsefull rörelse. William Wordsworths ljusa naturlyrik om påskliljor samexisterar med Heinrich von Kleists kollektiva självmord och Lord Byron, som hade ett erotiskt förhållande till sin halvsyster och skrev om faustianen Manfred som i dramat vandrar ensam i Alperna torterad av skuld innan han dör utan religiösa omvandling. Både påskliljor och incest, det vill säga, och jag önskar ofta att jag kunde uppskatta romantikens ljusa sida mer.
Minsta sömnbrist känns som ett hot mot mentalhygienen och livspusslet. Under romantiken fanns istället en lustfylld upptagenhet med sömnproblem
På Nationalmuseet fastnar jag i det minsta och mest undangömda rummet, där finns Francisco de Goyas grafiska blad “When reason sleeps, the monsters come” från 1799. Det föreställer en man som somnat över en bok och är omgiven av mystiska varelser med vingar och lustfyllda, skrämmande ansikten. Här förkroppsligas här den romantiska idén att alla människor har en nattsida, som kan orsaka förödelse och galenskap, men också stimulera skapandet av himmelsk skönhet. Särskilt under senromantiken kom natt och mörker att förknippas med de demoniska, galna och sjuka. I rummet med Goya finns också dansken Nicolai Abraham Abildgaards målning av Culmins spöke som hemsöker hans mamma, och ett verk av konstnären Johann Heinrich Füssli, som skapade vår tids bild av mardrömmen – den otäcka mård som sitter på en sovande kvinnas bröst. .
Idag är mörkret i människan en sliten metafor, men vi hade aldrig pratat om det utan den romantiska rörelsen, när den och underjorden blev metaforer för ett dolt irrationellt lager djupt nere i själen. Under 1900-talet fångades detta av psykoanalysen med begreppet det omedvetna.
Jag hittar det själv allt svårare att komma åt människans nattsida ju äldre jag blir. På gott och ont. Kanske känner många så i en kultur där vi bara drömmer om vad vi ska köpa och jobba med. Vi reglerar sömnen med appar och scheman för att kunna prestera maximalt under dagen. Minsta sömnbrist känns som ett hot mot mentalhygienen och livspusslet.
Under romantiken fanns istället en lustfylld upptagenhet med sömnproblem. I litteraturen var människor intresserade av nattliga syner, uppenbarelser, och i medicin uppmärksammades parasomni med dess sorl och stön och nattskräck, skrikande attacker och sömngångar. Den romantiske svenske läkaren Israel Hwasser var själv drabbad. Fylld av oro vandrade han omkring på natten och fick ett stick i foten som ledde till kallbrand och död. Priset för intressanta vyer är högt. Inte konstigt att romantikens nattsida idag både lockar och skrämmer.
En fråga som jag tror att många kvinnor, kanske alla som kallar sig feminister, brottas med idag är hur man kan ägna sig åt skapande utan att förtäras av en romantisk myt om genialitet
Jag stannar till vid Simon Denis målning av Neptunus grotta i Tivoli, där två män står med ryggen vänd mot det inre av en grotta. Nedgångar till jordens inre och nedre delar, gruvor och underströmmar blev en återkommande metafor för fantasin under romantiken. Det fanns också en fascination för Orfeus-motivet i den grekiska mytologin. Orfeus får stiga ner i underjorden för att hämta sin fru Eurydike, under förutsättning att han inte får titta på henne under resan tillbaka till underjorden. Så berättas det i Ovidius “Metamorfoser”. Men Orfeus vänder sig om och Eurydike måste alltså stanna i underjorden. Orpheus är prototypen för den manliga romantikern som inte kan låta sitt kärleksobjekt bli ett levande subjekt i sin egen rätt. Det är just den delen av romansen som jag har blivit ledsen över genom åren.
Det hindrar inte det Jag attraheras fortfarande av Orfeus-motivet som en bild för skapandet. Litteraturens nedstigning i, och stiger ur, underjorden, den okända och radikala andra som kan få en att helt försvinna och upplösas som individ, men också att nå en dold kunskap och genom att absorberas i något större än jaget.
En fråga som jag tror att många kvinnor, kanske alla som kallar sig feminister, brottas med idag är hur man kan ägna sig åt skapande utan att uppslukas av en romantisk genimyt som innebär självbränning och brist på empati. Är det möjligt att närma sig nattsidan, besöka underjorden, utan att skada andra och sig själv? Nationalmuseums utställning ger inga enkla svar, helt i romantikens anda.
Läs mer:
Längtan, nostalgi och gränslös fantasi på Nationalmuseum
Isabelle Ståhl: Det är därför så många män idag är hysteriska
