Under mina år i USA har jag missat massor av femtioårsfester, och nu en till. Rödebyskolan har firat första halvseklet med öppet hus. Hantverk, grill, loppis och musikunderhållning. Lokala tv-inslag visar unga flickor som springer runt i skolans korridorer.
En gång i tiden var det här mitt universum, med smutsiga gula tegelväggar och orange plastdetaljer. Det var här jag rekryterades som krönikör på lokaltidningen. I presentationen stod det att jag gick i Sveriges tråkigaste skola. Formuleringen klipptes från min jobbansökan.
Jag minns den långa raden av lärare som undrade hur i hela friden jag kunde veta något om andra skolor, hade jag stannat i skolkorridorer någon annanstans? Nä, det hade jag inte. Det var bara att bita ihop och lära sig en läxa om ordets kraft.
Här i USA är debatten efter valet i full gång och alla har sina favoritförklaringar. Några av oss pekar på hur demokraterna, med Biden i spetsen, vägrade acceptera människors missnöje med inflation och migration och andra sociala problem. Vissa föredrar att prata om woke, denna redan slitna klyscha för att beskriva hur allt har blivit så överdrivet politiskt korrekt i USA.
Det är historien om det påstådda förtrycket av eliten. Kanske hänger det trots allt ihop med en känsla av att det finns ett etablissemang som inte förstår någonting.
Det är många som försöker ta avstånd från eliten nuförtiden.
Det är bara att erkänna: Nio år på Rödebyskolan har blivit mitt frikort. Det är en upplevelse som ingen kan ta ifrån mig: Huvudvärk. Näsblödning. Krossade drömmar om “Vi i fem”, för våra klasser hade ingen chans mot eleverna i staden. Träbänkar med mycket graffiti på. Snusfläckar, även i taket. Ställ dig i kön till barnmaten. Elevskåp sparkade i. Ändlösa repetitioner med Rödeby skolorkester.
I nian satte vi upp en musikal om apartheid, fast sminket slutade på generalrepetitionen.
Världen kom till Rödeby och sedan kom Rödeby till världen: Wien, London, Malmö, Stockholm, Washington.
Kan man verkligen påstå att man är från landet, när man har tillbringat större delen av sitt liv i storstäderna? Jag undviker den frågan.
Jag ber hellre mina gamla lärare om ursäkt efter fyrtio år.
Läs mer kåseris, till exempel Kalena om när hon var en trettonårig pojkreporter i Blekinge.
