Nu avgörs kampen om att bli kulturhuvudstad

Det har gått exakt tio år sedan Sverige senast hade en europeisk kulturhuvudstad. Året var 2014 och Umeå gjorde en storsatsning med stora leende hjärtan och ett nytt kulturhus.

Ett decennium senare börjar det dra ihop sig igen. Den här veckan utses staden som blir kulturhuvudstad nästa gång den kommer till Sverige, 2029.

Men intresset har varit förvånansvärt ljummet. Endast två städer har ansökt: Uppsala och Kiruna. I Polen, som blir EU:s andra kulturhuvudstad 2029, är samma siffra 20.

Vad beror det på? Och hur kommer det sig att två städer ändå valde att satsa?

Uppsala har drömmen om kulturhuvudstaden levde i nästan två decennier. Efter att de bordades av Umeå tog de tillbaka hela projektet till ritbordet, säger projektledaren Patric Kiraly.

– Vi insåg att vi behövde ha en långsiktig ambition, inte bara dopa en sektor i ett år. Detta följs ofta av en djävulsk baksmälla.

Applikationen som Uppsala nu tagit fram heter “Mellan raderna” och fokuserar på hur kultur kan vara en drivkraft i en stad i förändring.

Även i Kiruna, där ansökan har fått rubriken “Rörelse”, påpekas att staden är i förvandling – en hel stadskärna flyttas – och därför förtjänar det lyft som titeln kan innebära.

– Det finns så många berättelser här: ursprungsbefolkningen, försvarsmakten, industrier och rymdindustrin. Kultur kan förena oss, säger projektledare Emma Jonsson och fortsätter:

– Vi ser inte kulturhuvudstadsåret som en lösning, utan en möjlighet.

Projektet med kulturhuvudstäder startades redan 1985. Då hade EU lagt grunden för en gemensam marknad, och insett att hållbart samarbete skulle kräva mer än bara finansiella transaktioner.

– De insåg helt enkelt att de behövde ha med en kulturell dimension, för att underlätta samarbete och förstå varandra bättre, säger Anamaria Dutceac Segesten, lektor i Europastudier vid Lunds universitet.

Den första kulturhuvudstaden var Aten, följt av Florens, Amsterdam och Västberlin. På 80- och 90-talen ville medlemsländerna visa upp sina största och mest kända städer, men efter att EU ändrade rekommendationerna 2004 ligger fokus idag oftare på städer som inte redan har en kulturell infrastruktur på plats.

Samtidigt har kulturhuvudstadsåret blivit allt mer påkostat, för både EU och arrangörsstäderna och länderna. Det har fått kritik, liksom att projektet urvattnas ju fler städer som får titeln.

– Men stödet för det är fortfarande stort. Det har bara blivit en viktigare fråga för EU med åren, detta att skapa en slags europeisk gemenskap, säger Anamaria Dutceac Segesten.

Framöver kommer EU att utvärdera projektet, men att det ses som framgångsrikt bekräftades av Johanna Bernsel, taleskvinna för EU-kommissionen. I en kommentar till DN skriver hon att kulturhuvudstäderna är viktiga eftersom de “ökar den sociala sammanhållningen”.

Samtidigt visar en studie i Journal of common market studies från september i år att effekten som kulturhuvudstadsåret har mestadels är lokal och ganska kortvarig – åtminstone när det kommer till att uppleva en europeisk samvaro.

Några år efter Umeå satte punkt för sitt år kunde man konstatera att investeringen gav staden ett ekonomiskt lyft och sätt den på kartan. Men det fanns också lärdomar att dra där. Mycket kritik handlade om att inte kunna involvera det fria kulturlivet tillräckligt. Det vill man undvika i Uppsala.

– Eftersom vi startade det här så tidigt har vi kunnat föra mycket dialog, och just nu känns det som att intresset från det fria kulturlivet är hur stort som helst, säger Patric Kiraly.

I Umeå var det också tydligt att den samiska kulturen inte fått det lyft som man hoppats på. I Kiruna tar minoritetskulturerna stor plats i ansökan, men Sametinget har saknat en tydlig plan för samisk kultur.

– Nu fungerar de som bollplank, säger Kirunas andra projektledare Sofia Lagerlöf Määttä.

– Men vi vill visa alla minoritetskulturer som finns här. I det arbetet kan vi få mycket hjälp av andra europeiska städer som liknar oss, fortsätter Emma Jonsson.

Möjligheten till fler europeiska samarbeten är något som både Kiruna och Uppsala lyfter fram som en stor fördel med kulturhuvudstadsåret. I båda städerna är engagemanget stort. De har varit ganska ensamma om det. Att svenska städers intresse för att bli kulturhuvudstad är så svalt handlar främst om kulturens position, tror Anamaria Dutceac Segesten.

– I Sverige är inte kultur något som ger särskilt många poäng, intresset är ganska lågt. Polen har å andra sidan en ambition att etablera sig som en kulturell makt i Europa, och drivs också av att motverka den negativa bild som fortfarande finns av Östeuropa. Där ser du både ekonomiska och symboliska fördelar.

Patric Kiraly i Uppsala tror snarare att osäker finansiering och en svår ekonomisk situation har gjort de svenska städerna försiktiga. En kulturell kapitalsatsning kräver pengar – från både kommun och stat.

Om Kulturrådets nuvarande förslag blir verklighet kommer staten att lägga totalt 110 miljoner kronor på kulturhuvudstadsåret 2029, varav minst 85 miljoner kronor i stöd till den vinnande kommunen. Enligt förslaget ska pengarna betalas ut från 2025 – men så har det inte blivit. Det finns inga pengar avsatta i nästa års budget.

– Vi vill gärna ha en tydligare finansiering, säger Patric Kiraly.

Beskedet från kulturminister Parisa Liljestrand (M) är dock oklart. I en kommentar skriver hon att regeringen kommer att se över vinnarstadens budget och “varsla i god tid före 2029”.

Osäkerhet trots: när utnämningen nu närmar sig är förhoppningarna höga i båda städerna.

Men även om Kiruna inte vinner så har arbetet med kulturhuvudstadsansökan varit värdefullt, säger Emma Jonsson.

– Det har gett oss en kulturstrategi och en vision om vilken typ av stad vi vill vara.

Patric Kiraly i Uppsala är inne på samma spår.

– Ett kulturhuvudstadsår höjer temperaturen, men det är klart att vi måste satsa på kultur oavsett. Applikationen har varit en motor.