Fotbollen i Sverige har som mål att bidra till folkhälsan genom bland annat positiva sociala och hälsoeffekter samtidigt som våra landslag når framgång. Dessutom följer fotbollen Riksidrottsförbundets mål: “Så många som möjligt ska kunna vara med och idrotta så länge som möjligt, i en så bra aktivitet som möjligt.” Ju fler 20-åringar som spelar boll, desto bättre är landslaget. Det finns inget omvänt förhållande mellan bredd och resultat. Snarare tvärtom.
Än så länge låter allt bra. Men när det är dags att hitta en fotbollsklubb för barnen blir det svårare. Just i den del av Stockholm där vi bor – och det kan se liknande ut i andra delar av landet – är det som att något går förlorat i översättningen av målen och visionerna på vägen ner på föreningsnivå.
Vi har några kilometer till Grimsta idrottsplats, där Sveriges största fotbollsförbund har sitt säte, med lag i allsvenskan på både dam- och herrsidan och en uttalad elitförberedande verksamhet. Även om det anses kontroversiellt av många och missförhållanden har rapporterats i media, tycker jag att det är relativt transparent och tydligt.
I motsatt riktning – men på samma avstånd – vi har ytterligare en stor förening i Västerort. Där är det uttalade målet att “bjuda fotbollsglädje, gemenskap och utveckling” och “inspirera en livslång kärlek till fotbollen”. På pappret låter det som något annat – ett alternativ till elitförberedelsen – och det låter jättebra tycker jag vem som spelade min sista match i seriesystemet som 42-åring.
Nu står vi inför ett beslut: Vilken förening ska vårt barn börja i? Om det inte vore för att det finns två äldre barn i familjen hade valet varit enkelt: det om gemenskap och livsglädje. Så vi får se vad som händer.
Men för exakt tio år sedan gjorde vi samma val för storebror. Då var vi förstagångsföräldrar, men med samma motiv: glädje, hälsa och en social anknytning. På den tiden fanns det ingen “modell” som gjorde att barnen senare skulle delas upp.
Att delta att vara ledare för den gruppen fotbollkillar var förmodligen bland det mest meningsfulla jag har gjort i mitt liv. Vi hade 27 spelare i truppen tills killarna vid 13 års ålder skulle in i den nivåanpassade aktiviteten. Där delades de in i det som kallas “akademiverksamhet” och annan verksamhet. Idag räknar jag runt tre aktiva spelare kvar i föreningens verksamhet.
Trots noggrann redovisning av träningsnärvaro presenterar förbundet ingen statistik angående deltagandegrad eller hur många som fortsätter med fotbollen. Nationellt finns dock statistik tillgänglig för de som har lite tid över och där ser det annorlunda ut.
Visst är det många som slutar mellan 13 och 16 år, men inte i den utsträckningen. Medan barnen noggrant utvärderas av tränare, fotbollskonsulter, spelarutvecklare och andra på kontoret, undrar man vem som utvärderar dem – vem utvärderar de vuxna som kom på detta?
Föreningen trummar på om “modellens” dygder. Vissa spelare hamnar så småningom i seniorlaget och detta lyfts fram på hemsidan och i sociala medier. Modellen fungerar. Ska ärendet då anses avslutat? Inte helt.
Det puttrar ett missnöje på läktaren och i föräldragrupper. På årsmötet tar en entusiastisk person upp ett antal motioner, men barnen har inte rösträtt och föräldrarna är inte medlemmar. Äntligen kom en (1) person – förutom styrelsen själva. Nämnde jag att ett annat värde i föreningen är “medverkan”?
Jag tror inte att någon individ – eller förening för den delen – vill att barnen ska sluta idrotta. Tvärtom är argumenten att nivåanpassning behövs för att fortsätta stimulera varje individ på rätt nivå rimliga. Men av någon anledning blir resultatet det motsatta. Frågan är därför kanske inte vad som görs, utan hur det görs.
I vår familj är ett av tre barn aktiva inom fotboll. Hon går glatt på fyra träningar i veckan plus matcher. Där har det dock sett annorlunda ut. På tjejsidan fick tjejerna välja sina egna lag och de allra flesta har fortsatt där mellan 12 och 14 år, kanske tack vare att de själva haft möjlighet att påverka. Och tveklöst tack vare kontinuitet bland ledare med oändligt engagemang. Vi får se vad som händer nu när det är dags för spel på 11-mannaplanen och ytterligare en ny division.
Tja, det här är kanske metoden för oss att ta ytterligare ett VM-brons, som herrarna 1994 och damerna 2019? Visst spelade Klas Ingesson i Ödeshögs nivåanpassade verksamhet? Och Tomas Brolin i Näsvikens akademi? Och Kosovare Asllani i Vimmerbys representationslag? Eller sviker mitt minne mig – var det kanske snarare så att dessa spelare själva valde när det var dags att söka vidare?
Låt elitklubbarna syssla med elitförberedande aktiviteter, men se till att majoriteten av klubbarna fokuserar på den bredd som ger barn och föräldrar valmöjligheter. Trots allt är de allra flesta människor, oavsett vad de gör, “medelmåttiga”. Det ligger typ i normalfördelningens natur.
Om vi nu ska jobba med detta borde i alla fall samma sak gälla för de mediokra styrelser och kontor som rustar upp i en kapplöpning om hur tidigt och hur noggrant vi kan dela upp barnen i nivåer. Och se till att det transparent redovisas vilka effekter olika modeller har på det övergripande målet att “så många som möjligt så länge som möjligt”.
De kan kallas “akademiska aktiviteter”, men kanske är det dags att strunta i vad vetenskap, statistik och akademi säger. Som Alanis Morisette sjöng 1995: “Är det inte ironiskt?” – samma år som Anders Svensson sparkade boll sedan han hittat en livslång kärlek till fotbollen i Guldhedens IK.
Mer om insändare: Så här skriver du på insändare och svar
Fler insändare: dn.se/insandare
