Trio bjuder upp till dans med fåret Dolly

Ett ljust moln svävar över golvet. Ett gäng vita partyballonger håller med osynliga snören det fluffiga lilla molnet, som lyfts upp när trevande fingrar drar bort några tofsar av vadd, men sjunker till golvet när luddet sätts tillbaka. Vad är rätt mängd för molnet att ta ett eget liv och röra sig fritt? Och vänta, är den inte formad som ett litet vitt får?

Denna märkligt utforskande lek med molnformationen utspelar sig en bit in i “Dolly”, det nya verket av Or/Eller som har premiär på MDT. Just nyfiken undersökning, lekfullhet och kopplingen mellan rörelse, rumslighet och scenografi är typiska inslag för den koreografiska duon som består av Anja Arnquist och Madeleine Lindh. Till exempel har de tidigare låtit publiken klättra på ett stort nät i den interaktiva “Webben” och uppföljaren “Net”.

Dolly fåret var det första däggdjuret som klonades från ett vuxet djur och hon fick sitt namn efter countrystjärnan Dolly Parton. Ordet “Dolly” kan också syfta på en docka. Titta där, en kedja av föreningar som verkar ha satt inspirationen igång i “Dolly”. Det är ett verk som uttryckligen funderar över vad det innebär att komma till liv och gör det i form av tre kreativa perspektiv: klonen, konstnären och det imaginära.

Och visst skymtar de tre tankefigurerna där när Arnquist, Lindh och Sam Huczkowski rör sig, ibland i duetter, ibland som en trio. Som i sekvenserna av duplicerad simultandans, i scenen när de stolt presenterar sig själva genom att dekorera sig med lösa läppstiftsmunnar i glaskonst, eller i de ögonblick då en dansares kropp kan bli en stilla rörlig dockvarelse.

Men min rekommendation är fortfarande att släppa de konkreta fästpunkterna klonfåret, Parton och dockan fria, och bara flyta på med rörelserna som får ett eget liv i rummet. “Dolly”, som har några väldigt långsamma och genomarbetade partier, är som bäst i de ögonblick då stycket blir en egen värld att vara i, när dansen tar över. Från små detaljerade rörelser med fingrar och tår, till euforiska sträckta bensparkar över hela golvet.

Tiden mäts genom en konstruktion där en stor svart låda obönhörligen vevas ner från taket och kastar sin allt tydligare skugga över scenen. Ett kontrasterande mörker som förstärker känslan av att i rörelserna, under den korta timmen som vi har här tillsammans, uppstår liv.