Hon lade den försiktigt i mina unga händer. Jag minns det som en bit fruset kött stor och tung som en bowlingklot. “Det här är det finaste man kan äta, det är sånt som kungen äter”, sa mormor.
Älgsteken som vi senare åt vid finbordet var en sällsynt lyx, steken hade förstås en ledande roll på finbordet. Med kokt potatis, gräddsås och lingon. Och blad, lagerblad alltså, och morötter och små picklade lök som är så gott. Det var en guldfärgad gonggong på väggen i matsalen och man fick ringa den när det var älgstek. Fast det var tyvärr inte från Värmland eftersom mormor som växte upp i Arvika flyttade till kärleken i Laxå, i Närke.
Jag har nämnt min kära mormor förut i denna krönika. Ingrid Lundgren som jobbade på Nordells i sin ungdom och som bakade små nötkakor med hasselnötter som jag aldrig lärt mig baka själv. De var också lyxiga.
Mormor kunde både baka och laga mat och var ryggraden även när det gäller räkenskapsböckerna i farfars ostfirma. Och självklart prenumererade hon på idag nyheter hela livet.
Det är lite tråkigt hur mina morföräldrar är på väg in i glömskans korridor. Mina barn har naturligtvis ingen relation till dem, och när de i sin tur får barn är mina föräldrars föräldrar bara ansikten på fotografier i en skokartong någonstans. Tidens tand och så vidare.
Med hjälp av min vän Maud i Arvika har jag gjort en del släktforskning och lärt mig mycket om min farmor Ingrids gren av släktträdet. I rakt fallande ordning har vi upptäckt att mormödrar härstammar från riddare, och kända kungar och drottningar från vikingatiden. Jag vet, det gör alla, tror du, men jag är inte säker.
Jag tänker på mormor och hennes biff när en god vän och jägare i Arvika svänger förbi med en påse fryst älgbiff och älgfärs. Biffen ska ätas med andakt, om jag får tag i såsen, men där den ligger i påsen på skrivbordet liknar den inte det minsta ett bowlingklot. Men är såklart tillräckligt stor.
Min vän jägaren säger att älgen jag fick del av sköts förra helgen, i Arvika. För ett ögonblick ser jag bilden av en förvånad älg som träffas av en kula. Jag viftar bort det. I Sverige har vi ätit älg i tusentals år. Förutom under en period på 1800-talet då den var nära att utrotas och skyddad. Idag skjuts nästan var tredje av de 300 000 djuren i Sverige och jag var nära att träffa ett av de större den 61:an häromdagen.
Så jag ser fram emot en bättre middag med innehållet i påsen på mitt bord.
Och den ätande älgsteken är fin nog för en kung, den passar bra eftersom mormor hade monarker längre ner i sin del av släktträdet.
