Recension: ”Fattig konst” förgyller lyxigt museum i Paris

“Vardagslivet kliver in i konsten. Det obetydliga finns där, det tränger sig på”, skriver den italienske kritikern Germano Celant 1967 i sin första text om den “fattiga” konsten, arte povera.

Det är en ödmjuk konst, byggd på tro på gamla material och deras poetiska rikedom. En stor presentation av denna italienska rörelse visas nu på Pinault Collection i Paris.

Här möter vi vatten och stenar, trädstammar och hö, levande djur och ull. Arte Povera-rörelsen ville erbjuda ett europeiskt alternativ till amerikansk popkonst, för att komma bort från dess massmediebilder. Bort från den kalla serien av minimalism, producerad med industrins metoder.

Germano Celant lånade sitt ordförråd av den polske regissören Jerzy Grotowski, som skapade vad han kallade en “fattig” teater. En scenkonst som frigjort sig från scenografi och påkostade kostymer för att koncentrera sig på det viktiga: skådespelarnas närvaro och mötet med publiken.

Arte povera-konstnärerna sökte, enligt Celant, en liknande direkthet.

Vi har vant oss vid en paradox som blivit allt tydligare i konstvärlden: även den mest antikommersiella och kritiska konsten kan förvandlas till en lyxvara. Francois Pinault, som finansierar museet i den pampiga gamla börsen, äger inte bara modemärken som Gucci utan även auktionshuset Christie’s. Att den “fattiga” konsten visas upp i just detta lyxtempel är en absurditet.

Gruppen vände sig om särskilt mot konstvärldens allt brutalare kommersialism. Konstnärerna ville ge motstånd mot USA:s kulturella hegemoni och allierade sig med den italienska vänsterns mest revolutionära grupper.

Michelangelo Pistoletto – som vid 91 års ålder nyligen besökte Handelshögskolan i Stockholm för ett gemensamt projekt med studenterna – är den elegantaste av artisterna i gruppen. Han har arbetat med speglar i decennier. I utställningens tidiga spegelmålningar är bilderna fästa direkt på den reflekterande ytan.

Läs mer: Michelangelo Pistoletto bygger bokkonst med handelsstudenter

Som tittare blir du en del av verket. Din reflektion dyker upp på bilden och du får dela rummet med figurerna han har placerat där – ibland med de mest fashionabla rebellerna, på väg att störta huvudstaden iklädd italienska kavaj.

Till skillnad från futuristerna och andra avantgardistiska rörelser trodde arte povera-gruppen aldrig på ett radikalt brott med äldre uttryck. Tvärtom betonar de gamla traditioner. De stickar, flätar och väver.

Alighiero Boetti, en av rörelsens mest bohemiska medlemmar, bodde delvis i Afghanistan och samarbetade med lokala hantverkare som behärskade arkaiska vävtekniker. Han lät göra hundratals textilkartor som illustrerar hur nationsgränser förändras med hjälp av ett hantverk som lever kvar även när imperier faller.

Ibland införlivas massproducerade föremål, ljusrör och maskindelar i verk skapade av organiska material. Allt integreras i samma poetiska cykler, samma flöde av energier. Om man ska tro Marisa Merz – gruppens viktigaste kvinnliga medlem – bidrar även månens strålar till hennes arbete, stickat av koppartråd.

Det är så alkemiskt tankebanor som intresserar utställningens curator Carolyn Christov-Bakargiev. Tidiga Celants närhet till de franska situationisterna och deras frontala attack mot kapitalismen verkar inte locka henne. Här betonas istället materialens magi och vikten av den kroppsliga upplevelsen.

Giuseppe Penone, som sedan i somras har fast anställning på Djurgården i Stockholm, återskapar former som han hittat i naturen. En sten som bildats av strömmande vatten under miljontals år har en identisk tvilling. En träbalk är noggrant bearbetad så att en yngre version av det trädet dyker upp. Årsring efter årsring skalas bort.

Mario Merz låter en uppstoppad krokodil klättra på en vägg. Den lämnar efter sig ett spår av siffror i neon. Det är en serie siffror uppkallad efter matematikern Fibonacci, en sekvens som finns i naturens spiralformer – i kottar, snäckor och solrosor.

Materialets enkelhet hindrade inte Arte povera-verken från att bli teatraliska. Jannis Kounellis förvandlade gallerirummet till en slags scen som besökaren fick dela med bursångare eller en tam papegoja. I hans mest storslagna konstverk konfronterades publiken med tolv naturtrogna hästar i ett vitt rum.

Jag hade gärna sett den rekonstruerad i museets överdådiga rotunda.

Vad ger Arte Povera oss idag? frågar kuratorn. Den direkta upplevelsen, svarar hon. I en tid då vi alla förhåller oss till verkligheten genom teknologier som få förstår, är det viktigt att påminnas om den materiella världens poetiska rikedom.

En annan aspekt av rörelsen verkar fortsätta att inspirera: viljan att utveckla mentala geografier som inte dikteras av amerikanska medier. “Amerika först”? Nej, i poesin och konstens värld går det att väva världskartor med andra maktcentra.

Läs fler texter av Daniel Birnbaum

Läs mer om konst på dn.se

“Vardagslivet kliver in i konsten. Det obetydliga finns där, det tränger sig på”, skriver den italienske kritikern Germano Celant 1967 i sin första text om den “fattiga” konsten, arte povera.

Det är en ödmjuk konst, byggd på tro på gamla material och deras poetiska rikedom. En stor presentation av denna italienska rörelse visas nu på Pinault Collection i Paris.

Här möter vi vatten och stenar, trädstammar och hö, levande djur och ull. Arte Povera-rörelsen ville erbjuda ett europeiskt alternativ till amerikansk popkonst, för att komma bort från dess massmediebilder. Bort från den kalla serien av minimalism, producerad med industrins metoder.

Germano Celant lånade sitt ordförråd av den polske regissören Jerzy Grotowski, som skapade vad han kallade en “fattig” teater. En scenkonst som frigjort sig från scenografi och påkostade kostymer för att koncentrera sig på det viktiga: skådespelarnas närvaro och mötet med publiken.

Arte povera-konstnärerna sökte, enligt Celant, en liknande direkthet.

Vi har vant oss vid en paradox som blivit allt tydligare i konstvärlden: även den mest antikommersiella och kritiska konsten kan förvandlas till en lyxvara. Francois Pinault, som finansierar museet i den pampiga gamla börsen, äger inte bara modemärken som Gucci utan även auktionshuset Christie’s. Att den “fattiga” konsten visas upp i just detta lyxtempel är en absurditet.

Gruppen vände sig om särskilt mot konstvärldens allt brutalare kommersialism. Konstnärerna ville ge motstånd mot USA:s kulturella hegemoni och allierade sig med den italienska vänsterns mest revolutionära grupper.

Michelangelo Pistoletto – som vid 91 års ålder nyligen besökte Handelshögskolan i Stockholm för ett gemensamt projekt med studenterna – är den elegantaste av artisterna i gruppen. Han har arbetat med speglar i decennier. I utställningens tidiga spegelmålningar är bilderna fästa direkt på den reflekterande ytan.

Läs mer: Michelangelo Pistoletto bygger bokkonst med handelsstudenter

Som tittare blir du en del av verket. Din reflektion dyker upp på bilden och du får dela rummet med figurerna han har placerat där – ibland med de mest fashionabla rebellerna, på väg att störta huvudstaden iklädd italienska kavaj.

Till skillnad från futuristerna och andra avantgardistiska rörelser trodde arte povera-gruppen aldrig på ett radikalt brott med äldre uttryck. Tvärtom betonar de gamla traditioner. De stickar, flätar och väver.

Alighiero Boetti, en av rörelsens mest bohemiska medlemmar, bodde delvis i Afghanistan och samarbetade med lokala hantverkare som behärskade arkaiska vävtekniker. Han lät göra hundratals textilkartor som illustrerar hur nationsgränser förändras med hjälp av ett hantverk som lever kvar även när imperier faller.

Ibland införlivas massproducerade föremål, ljusrör och maskindelar i verk skapade av organiska material. Allt integreras i samma poetiska cykler, samma flöde av energier. Om man ska tro Marisa Merz – gruppens viktigaste kvinnliga medlem – bidrar även månens strålar till hennes arbete, stickat av koppartråd.

Det är så alkemiskt tankebanor som intresserar utställningens curator Carolyn Christov-Bakargiev. Tidiga Celants närhet till de franska situationisterna och deras frontala attack mot kapitalismen verkar inte locka henne. Här betonas istället materialens magi och vikten av den kroppsliga upplevelsen.

Giuseppe Penone, som sedan i somras har fast anställning på Djurgården i Stockholm, återskapar former som han hittat i naturen. En sten som bildats av strömmande vatten under miljontals år har en identisk tvilling. En träbalk är noggrant bearbetad så att en yngre version av det trädet dyker upp. Årsring efter årsring skalas bort.

Mario Merz låter en uppstoppad krokodil klättra på en vägg. Den lämnar efter sig ett spår av siffror i neon. Det är en serie siffror uppkallad efter matematikern Fibonacci, en sekvens som finns i naturens spiralformer – i kottar, snäckor och solrosor.

Materialets enkelhet hindrade inte Arte povera-verken från att bli teatraliska. Jannis Kounellis förvandlade gallerirummet till en slags scen som besökaren fick dela med bursångare eller en tam papegoja. I hans mest storslagna konstverk konfronterades publiken med tolv naturtrogna hästar i ett vitt rum.

Jag hade gärna sett den rekonstruerad i museets överdådiga rotunda.

Vad ger Arte Povera oss idag? frågar kuratorn. Den direkta upplevelsen, svarar hon. I en tid då vi alla förhåller oss till verkligheten genom teknologier som få förstår, är det viktigt att påminnas om den materiella världens poetiska rikedom.

En annan aspekt av rörelsen verkar fortsätta att inspirera: viljan att utveckla mentala geografier som inte dikteras av amerikanska medier. “Amerika först”? Nej, i poesin och konstens värld går det att väva världskartor med andra maktcentra.

Läs fler texter av Daniel Birnbaum

Läs mer om konst på dn.se