När myndigheterna kommunicerar att vi måste förbereda oss för kris och krig är något i själva grundpremissen fel: att vi måste planera för att klara oss själva för en veckas tid.
I den uppdaterade krisbroschyren från MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, kan vi alltså läsa de vanliga listorna på vad vi ska mumsa på medan vi väntar ut stormen i våra hem. Årets smaker: tortilla och tapenade! Bra med toalettpapper såklart. Gärna även ficklampa och vevradio. Syftet är bra, myndigheternas resurser skulle inte räcka till i en allvarlig kris, än mindre i ett krigsscenario, varför varje medborgare behöver se sig själv som en del av beredskapen.
Kriser och krig är det inget nytt, vi har genomlevt dem i årtusenden. Nytt är dock tanken att vi som individer främst ska planera för att möta hoten individuellt. Det är ett modernt fenomen och kanske också ett typiskt svenskt. I andra länder är det mer självklart att tala om krisberedskap som ett gemensamt angelägenhet.
Till viss del har det också börjat hända i Sverige och i den nya broschyren står det faktiskt här och där att vi ska hjälpas åt och gärna prata med våra grannar. Mer konkret än så blir det dock inte – fokus ligger fortfarande på krislådor – och jag förstår varför. Konserverat kött är så mycket lättare att förstå än andra människor. Speciellt om man bor i ett hyperindividualiserat land som Sverige, där många drar sig för att gå ut i trapphuset ifall en annan själ finns där.
Det blir inte bättre när uppfattningen om vad som händer i en allvarlig kris formas så mycket av populärkulturen, där det – för dramats skull – nästan alltid utspelas en våldsam kamp om brist på resurser som vänder andra människor utsätts för hot.
Nyligen föreläste jag om lokal krisberedskap och berättade sedan om hur vi i byn där jag bor har arbetat i flera år för att stärka vår gemensamma beredskap. Jag nämnde bland annat en gemensam potatisodling och att vi renoverade bystugans gamla jordkällare, vilket fick en man i publiken att skaka på huvudet: ”Men om man pratar öppet om detta så kommer säkert folk från andra byar kom och ta din potatis när det blir kris?”
Här har vi den verkliga utbildningsutmaningen både för MSB och samhället i stort. Hur får vi människor att förstå att i en allvarlig kris kommer dina grannar att vara mer värda än ditt konserverade kött? Speciellt om du känner dina grannar, helst att du litar på dem och kan samarbeta med dem. Detta är vad historien lär oss. Lokala samhällen med en stark gemenskap är de som bäst hanterar svåra kriser, inklusive krig.
I min by satte vi igång beredskapsarbetet genom att, indelade i små grupper, ta oss an ett krisscenario – ett stort strömavbrott. Folk började genast resonera om hur detta skulle påverka oss. Sårbarheter och problem listades men också lösningar på dessa och alla de resurser som vi tillsammans hade till vårt förfogande.
Efter det var bollen inne rullande. Vi arrangerade en studiecirkel för att lära oss mer och startade en serie projektgrupper för att förbättra beredskapen inom olika områden. Det viktigaste resultatet var inte potatisen vi skördade eller hjärtstartaren på väggen i bystugan. Det var att gemenskapen stärktes – odlingen av en kultur där människor naturligtvis hjälper varandra. Något som i sin tur förändrar våra förväntningar på hur andra ska bete sig i en krissituation.
På många sätt har vi den här typen av samarbetsförmåga i oss av naturen – som en sorts originalinställning – men det är en förmåga som har utövats dåligt i det moderna samhället och att bygga upp denna sociala styrka igen är en kulturell anpassning som kommer att ta tid .
Om vi vill uppnå en riktigt robust beredskap och motståndskraft är detta en resurs som faktiskt är viktigare än nödboxen i skafferiet.
David Jonstad är frilansskribent och författare till böckerna “Kollaps”, “Grounded” och “Meningen med landet”.
