Om man ändå behöver mer bevis på att vinstintressen inom vård, utbildning och omsorg alltid kommer att sätta pengar före människor, krävdes en dom i Högsta domstolen på onsdagen för att slå fast att meddelarskyddet faktiskt är garanterat i grundlagen.
Om det inte var lämpligt att ha kvar visslan om eventuella övergrepp på äldreboendet tyckte cheferna för vårdföretaget Attendo att den anställde kanske borde hitta en annan arbetsgivare. Ingen tvingade vårdbiträde Stine Christophersen att arbeta på deras äldreboende under coronapandemin.
Hon var “illojal mot företaget”, fick hon höra av cheferna.
Olojal eftersom hon tidigt under pandemin konstaterade brister på det äldreboende hon arbetade på och slog larm till en journalist på Expressen. Samtidigt informerade hon sina chefer om att de mejl de skickat med information till de boendes anhöriga under pandemins första månader innehöll felaktigheter.
Löftet om att smittspridningen skulle stoppas genom att dela upp smittade och osmittade och att inte låta samma personal arbeta med båda grupperna under ett arbetspass, så kallad kohortvård, stämde inte, sa Stine.
Hon och hennes kollegor arbetade ensamma på sina avdelningar med elva boende vardera på natten – där både sjuka och friska bodde. Och självklart var de tvungna att hjälpa den som behövde hjälp, oavsett infektionsstatus. Då kunde man väl inte försöka lugna anhöriga med falska påståenden?
Efter Stines larm kallades hon till ett möte på huvudkontoret där hon trodde att hon skulle få uttrycka sin oro över företagets coronaarbete. Istället avslöjades den verkliga anledningen: hon skulle få en skriftlig påminnelse och en varning om att om hon inte slutade prata med media skulle hon få sparken!
Det strider mot alla regler om kommunikationsfrihet för vård- och omsorgspersonal. Om verksamheten drivs med skattemedel omfattas personalen på privata boenden av samma rätt som offentliganställda att avslöja missförhållanden till media utan att riskera att straffas för det av arbetsgivaren.
Ändå hade vi nog inte vetat något om detta om Stine i smyg spelade in chefernas attacker på sin mobiltelefon. En inspelning som lade grunden till reportern Johanna Sjövalls uppmärksammade dokumentär i Sveriges Radio om “Det illojala vårdbiträdet”, som finns bland SR:s poddar.
Om du inte har hunnit lyssna på den ännu, trots att den släpptes för ett par år sedan, ta dig tid! Särskilt nu efter Högsta domstolens besked om att det Attendo gjorde den våren och varnade en anställd som larmade media om brister på sin arbetsplats, var brottsligt. Inte bara olämpligt eller mot reglerna, ett BROTT.
Dokumentären innehåller dock inga överraskningar. Det galenskap som beskrivs, och som HD nu slagit fast är brottsligt, är helt logiskt i de vinstdrivna verksamheterna.
Det är tydligt att Attendo målade upp sina förutsättningar för att klara coronapandemin utan risk för invånarna. De visste lika väl som Stine Christophersen att en enskild anställd inte kan bedriva kohortvård på en hel avdelning, men ville inte än en gång uppmärksamma den systematiska underbemanningen på deras äldreboenden – något som de upprepade gånger har kritiserats av Ivo, inspektionen. för vård och omsorg , för.
Vem skulle vilja placera sin äldre släkting på äldreboendet då? Tomma stolar stjäl vinster från ägarna. Och det är hela grejen med vinstdrivande företag som drivs med skattemedel. Vinsten måste skapas någonstans i verksamheten. Något måste göras billigare.
Vinstdrivande företag gillar att låtsas att de på något magiskt sätt lyckas driva verksamheten “effektivare” än de offentliga. Men det handlar nästan alltid om underbemanning. Om att anställa färre för att ta hand om fler.
Ibland handlar det tydligen också om att hota personalen. Det ska inte krävas en HD-dom för att slå fast att det är olagligt.
